Saturday, May 26, 2007

Ramlar


Inatt stannade blodet en liten stund och vidden av den här vårens allt vackra landade. Det är vemod och stiss i samma pulsslag, och hjärtat är nära att brista. Just nu ser världen ut precis som den känns; sprakande, mild, öm och värkande. Om du stannar faller du och jag chansar, släpper tempot och låter allt ramla. Jag landar mjukt. Allt jag levt den här våren blir plötsligt njutbart, kännbart. Jag får något slags överblick av pusselbitarna, något slags insikt i vilka som räknats mer än andra, och varför. Önskar nästa att tårarna ville bryta fram, för att släppa fri den här stigande känslan i bröstet. Jag är fortfarande livrädd för att stå still, och fullkomligt skräckslagen inför tanken att inte leva upp till mina egna förväntningar. Men inatt ger rädslan vika och faller. Allt faller. Faller flyter. Som vatten på vax. Imorgon kommer känslan ha runnit av mig, och pulsen återgå till sitt normala tillstånd. Men just nu har klockorna glömt mig, och luften smakar sött.