Wednesday, October 31, 2007

Mottagaranpassning

"Om du vill radera din profil på Komet, klicka här"
Det är den absolut första texten under fliken Min profil inne på Komets hemsida.
Jag antar att de vet varför folk loggar in på deras sida en andra gång.

Monday, October 29, 2007

time keeps creeping through the neighbourhood

Foto Ulrica Arthursson

Blev precis varse att orten som fostrat mig de första arton åren av mitt liv har en hemsida. Stajligt värre. Att nån satt rubriken "Hänt i byn" säger allt. Gamla "hörnäs". Där putslustigheten sett till att parken i hörnet vid korsningen heter just Hörnparken. Dubbelt fyndigt när det är en kommentar på Örnsköldsvik stads Örnparken. Överhörnäs. Jag och alla andra gamla kids från trakten. They never see it the way we do.

Alla är äldre nu. Minnena är vind. Hemma har bytt namn. Och det är knappt ens vemodigt.

Thursday, October 25, 2007

Bike parade: gästspel

Mackan ramlar förbi Umeå berättar om hur man någonstans tömt en vallgrav och hittat en hel kyrkogård av rostiga cyklar. Tyvärr hade han igen bild. Jag föreställer mig, och myser över vilket Bike parade-kalas det måste ha varit. Han berättar också om fenomenet våningscykelställ. Jag tror honom inte, men bildbevis finnes. Alltså. Wot??




Ett annat gästspel i Bike Parade är denna broken beauty, även denna bild är det Mackan som ska ha cred för. Notera också hur stilfullt felvridet styret är. Jag tror jag dånar.


Tuesday, October 23, 2007

make some quiet

Det är efteråt jag begriper vad jag sett. Det är när jag summerar intrycken jag fångar något stort. Då är jag glad att jag sett. Odysséen, såsom den berättas av Tyst Teater, Cirkus Cirkör och Teater Manu.

Jag stinker av olja, efter att ha eldat med andra lirare ur eldkonstgänget vid entrén utanför. Som nåt slags välkomsttrupp. Insatsen betalade min biljett, fattig kulturknarkande student säger oh yea. Jag grottar ner mig i stolen och myser i Idunsalongens halvmörker. Blir imponerad av den pampiga inledningen; storbildsskärm, rök, den koreograferade ensembeln, tygakrobatik, rörelse, kaos, ljudväggen, berättarrösten i högtalarna som förkunnar historiens bakgrund. Hela tiden är det någon av skådespelarna som stannar upp och ger samma information på teckenspråk. Utan att det känns konstlat. So far so good.

När själva berättelsen kommer igång blir det svårare att hänga med. Teckenspråk är huvudspråk, långa dialoger blir för mig och många andra svåra att hänga med i. Trots ett talande kroppsspråk. Efter några scener är det ett medelålders par framför mig som reser sig och går. Jag stirrar på dem och hoppas att de ska se mina höjda ögonbryn. Vad är det med er, good folks? vill jag säga. Kulturkonservatister, tänker jag för mig själv, och gör mitt bästa för att bryta upp mina egna sinnen.

Inte lättast, visar det sig. Tur att jag var en såndär ambitionsperson som lyssnade under svensklektionerna i grundskolan, och faktiskt minns historien om Odysseus hyfsat bra. Annars hade jag varit fett lost. (Upptäcker sen att det finns programblad där historien sammanfattas, scen för scen, så att vi teckenspråknoviser ska kunna hänga med.) Hela tiden bråkar hjärnan, för det fattas något. Det saknas en dimension. Och jag blir medveten om hur sjukligt verbal jag är. Vilket stort behov av att få information formulerad i ord jag har. Och jag som häromdagen gick runt och filosoferade över vilken vikt man ska tillförskriva språket egentligen. Det är ju trots allt "bara" en artfakt. Eller? Kanske inte språket ändå, men de språkstrukturer vi bygger upp. (...och den pseudofilosofiska diskussionen kan vi ju ta över en vinare nån annan dag...) Iallafall. Ord. Viktiga. Utan dem är mina tolkningsramar stympade. Iallafall är det så det känns. Det hade varit så lätt att bara lägga på ljud ovanpå alla scener, men högtalarrösten uppenbara sig endast vid scenbyten, presenterar kort scenariot. Det är naturligtvis ingen slump. De har inte "glömt" att de flesta i salongen är hörande som inte är hemma på teckenspråk. Illustrerande ljudmattor och mäktiga ljudeffekter är viktiga inslag. Det är bara själva talet som inte finns med. Det är ganska provocerande, men samtidigt ganska PK. Som ett slags påminnelse om att världen går att läsa på flera sätt.

Eftersom jag inte får ut så mycket av de ganska långa dialogerna, klaffar koncentrationen ganska illa. Jag blir stundvis någon annanstans, och rycker till när det plötsligt händer något på scenen. Det som fascinerar mest, är det jag också kom för att se: cirkusinslagen. Rep-akrobatiken är bannemej poesi. Hjulkonsterna är kraft. Detaljerna. Att smyga in många element för att förstärka historien. Sjukt snygg yta. Och det är när jag samlar pusslet i huvudet, jag uppskattar föreställningen som mest. Minnet blir bättre än upplevelsen.

Nog om det.

Nu lyssnar jag på Jonas Games platta ADHD och myser. Det kommer bli en fin fredag nästa vecka. Säkert! och Jonas Game toppar priolistan på Popup. Viktigt!!

Sunday, October 21, 2007

I still remember

Bygger en blandskiva till en kompis, och snubblar nostalgiskt igenom mitt musikarkiv. På under 80 minuter gör jag en segling genom mer än ett år av mitt liv. Låtar som får mig att minnas. Hur det brändes. Pulserade. Andades. Sprang. Darrade. Glödde. I mig. När det hände.

Musiken berättar saker, triggar igång minnen och känslor som jag inte formulerade för mig själv ens då. Det är som att jag har sparat minnen i låtarna, använt mitt musikarkiv som en extern hårddisk. Men de slits lite varje gång de plockas fram. Jag hoppas de håller. Summan av erfarenheter och minnen är allt jag är. Glömska är själslig amputation. Mitt musikarkiv är resten av mig.

Tuesday, October 16, 2007

are you my sister?

Mitt extraknäck för expressen har genererat ännu en lillasyster. Blogg nummer tre som jag nu är stolt mor till, är en jag-är-student-i-umeå-och-bloggar-om-det-blogg. Alltså lite som den här, fast utan cyklar.

Jag har förresten ett duktigt stash med schyssta bilder på trasiga bikes (vååågade bilder på metall, I can tell ya!) men jag har inte orkat ominstallera bluetooth-grejjen sedan jag bytte operativsystem. Så atte. Jag lär med andra ord dunka in en duktig radda pix framöver, så snart tiden blir min att styra.

Den som väntar på nåt som rostar, borde söka sjukpenning istället. Eller nåt.

Sunday, October 07, 2007

falkögon och framfusiga förfrågningar

I pseudojournalistikens förlovade land kan vad som helst hända. Jag, Adam och Tomas till exempel. Och det är bara början. Oi va voi!

Thursday, October 04, 2007

if I could offer you one tip for the future...

...Que pasa esta noche would be it. Jag tror det här kan vara den bästa guiden för överlevnad. Iallafall för alla oss som älskar att slita skosula i klubbtäta Ume-yo.

the opposite of hallelujah


Trångt, syrefattigt och varmt i spanska salen på Scharinska. Någon skriker "äntligen!" när Jens Lekman kliver upp på scenen. Han börjar sjunga på "Julie" och får efter ett par rader skjuta in ett "schssss" för att sorlet ska lägga sig. Den delvis onsdagsberusade publiken blir skolbänkstysta och lyssnar lydigt när Jens Lekman spelar vidare på sin minigitarr (är det en gitarr? ukulele? vad? jag saknar begrepp i kategorin litet stränginstrument med träkropp...) och sjunger rakt ut i luften, utan att gå igenom mikrofonen först. Jag blir glad och förvånad under några sekunder när greppet verkar funka, att folk faktiskt är tysta och lyssnar. Mindre förvånad blir jag när bubblan strax spricker och församlingen bara måååste bröla med i refrängen. Jens får ett lustigt leende i ansiktet, han ler åt oss, han tycker nog att vi är ena brute:s allihop. Fast vissa av oss är nyktra och faktiskt där för att lyssna, jag räknar mig till den skaran. Och jag undrar i mitt stilla sinne varför vissa spenderat hundratjuge spänn på att trängas i Spanska Salen, och ytterligare kronor på öl, när de ändå bara verkar vilja höra sin egen röst..? Jag förstår inte, och önskar mig ett vettigare ljudförhållande mellan sången på scen och sången i publiken - nåt står inte rätt till när matchen ibland är nära oavgjort. Och det trots att han använder micken fortsättningsvis.

Lekman har med sig en percussion-dam som slår takten, annars är han, som det stod på affischen, "solo" (...bortsett från ett gästspel från Frida Hyvänen). Men stämsången är ändå med, line 6 har letat sig från electronicavärlden till ensamkillemedgitarrvärlden. Litte läckert, sådär. Och han gör sin grej riktigt bra, men nåt själastormande i konsertväg blir det inte. Trots att det är en liten intim spelning, känns Lekman långt långt borta. Musiken når som inte riktigt fram genom den brötiga församlingen. Tråkigt nog.

Tuesday, October 02, 2007

I wanna be the carcrash

Klockan är efter tjugotvå. Mobilen ringer och jag balanserar den mot axeln medan jag smäller upp planscher med gul häftpistol. Han frågar hur det är och jag säger bra jo jo bra. Han frågar igen och jag säger att det det är en helvetesvecka med deadlines runt varje hörn. Han säger att jag är sjukt svår att få tag på. Jag säger att jag vet det, ledsen för det, been busy. Han frågar om min plan att lägga det mesta av min energi på studierna gått bra hittills. Jag förklarar att jag accepterat det som en naturlag att jag engagerar mig i tusen andra för mig viktiga saker. Han frågar om jag har minsta vett att ta hand om mig. Jag låter det krypa fram att jag dragit på mig fler projekt. Han skrattar åt mig. Och jag vet. Jag är skadat gods. Jag går hellre under än står still. Jag kommer att dö 32 år gammal av utbrändhet. Men jag kommer inte att ångra någonting.

Imorgon är det radjo igen. Estrad fyller etern på 102,3 och webben på http://www.umeastudentradio.se/ mellan 17-19. Vissångaren Tor Lundmark live i studion, och temat är Text+Musik.