identitetskris

Den bloggen vet inte vad den vill vara.

En blogg som inte har en funktion har världen inget behov av.

Jag säger hejdå så länge.

Återkommer när jag benat ut var skåpet ska stå.

Mors.

blondinbella naken!

Jag, baron anton och mördarbruden eva söker en fjärde dude eller dudette som vill bo med oss i det eminenta kollektivet Sputnik på Ålidhem i Umeå. Vi har en femma med stort vardagsrum, rymligt kök och schysst balkong. Krukväxter finns det gott om. Mat delar vi systerligt och broderligt, bland annat genom att megashoppa bulkvaror via grossist. Veganer är vi allihopa, tofu är vår religion. Obey the tofu! OBEEEY! (Obs: Vi tolererar ingen form av illerjakt i vår lägenhet.)

Vi söker dig som är social, trevlig och funkar bra i arbetslag. Du ska kunna gå mycket mycket tyst. Håriga armar är inget krav men en fördel. Du som lyckas se ett sammanhang i den här texten är inte bara välkommen att söka utan förmodligen helt rätt person att bo med oss. Ditt rum blir ledigt från och med sista maj, välkommen hit. Note: tisdagsalkoholister och brukare av illegala substanser undanbedes vänligt men bestämt.

Om oss:
Hippiehataren Baron Anton Edeblom är en utmärkt falafeltillverkare med krispig yta. Inuti är han mjukare än tio jättemjuka gosedjur. Kollektivstatus: second äldste.

Mördarebruden Evas stora passioner är bävrar och fotografering. För övrigt borde hon ha glasögon oftare, eftersom hon ser ball ut i glasögon. Eva pratar fint, för hon är från Piteå. Kollektivstatus: newbie.

Jag är saltarn-arn-arn Elenor som strösslar flingsalt på allt som passerar smaklökarna och är löjligt fascinerad sånt som blinkar i fina färger. Kollektivstatus: äldste. Obeeey!

PS. Vi har en stor tv oxh ett Xbox. Det du.

PS2. Tipsa allt och alla du känner. Särskilt dinosarier.

just give me a white mask

...just give me a white mask baby now!

Masken Dennis Lyxén sjunger om är egentligen svart, men när det kommer till UBC är det vita masker som skapar ha-begär. Inte efter själva maskerna kanske, men klubben. Dansgolvet igår tillhörde de tajtaste i umebeat-historien. Det enda som skar genom spanska salens täta svärta var grön och röd laser. Längst fram stod själva beatkollektivet och tankade ut en fet ljudvägg som sköljde genom den dansande massan. Strobljus avslöjade emellanåt att dansstegen togs helt motståndslöst, som om en svårartad trans fått grepp om varenda en. UBC:s hooligandisco fyller verkligen ett hål i Umeås klubbliv, och de har skapat sig ett namn genom att leverera guld. Klubbens DJ:s, Sokoban, Apa och Phidel, vände skivor iklädda vita masker och vita handskar. UV-lampor lyste upp dem underifrån och på håll syntes endast tre kritvita ansikten sväva i mörkret. Vansinnigt effektfullt. Och naturligtvis vansinnigt pretentiöst. Men när det viktigaste - musiken - levereras helt vattentätt, har de köpt sig stort spelrum att mixtra med andra effekter. En newbie hade aldrig kommit undan med greppet. UBC sprider ett wow omkring sig. De har förtjänat förtroendet att få ta konceptet ett steg längre. Och de får mer än gärna fortsätta brodera ut. Hade det här varit en klubbrecension hade jag delat ut fem av fem möjliga härliga frukter. Nu är det inte det som tur är, så jag låter bli. Det är ju inte som att ryktet behöver sprida sig ytterligare, kidsen har uppenbarligen redan fattat att det är hänga på låset som gäller för att ha en chans att komma in.

radjobrus

Radiovecka i plugget och försmaken av nästa års heltidssysselsättning kittlar i magen. Nu räknas varje sekund bokstavligt talat. Nu är det på riktigt. Målmedvetenheten tilltar i takt med att bandaren lägger sekund till sekund med recordknappen nedtryckt. Jag har redan gjort det här i över två år nu utan att tröttna. Om dryga året säger en officellt verifikation som stavas examen att jag faktiskt kan min skit. Så. Kan jag tänka mig att meka radio resten av mitt liv? Svar: förmodligen lite längre än så. Jippieö.