Sunday, May 04, 2008

so much past inside my present

Sista sista Dåliga gatan på Operan och en epok går i graven. Och inte bara själva klubben, utan hela hajpen runtom. Att vi var ganska samma folk som dök upp. Att kunna räkna med att känna hälften av kottarna som kottat sig dit. Fenomenet är borta. Delvis för att Dåliga inte kommer att samla folket längre, delvis för att många kottar stuckit eller är på väg bort från stan. Jag räknar efter och inser att det överhuvudtaget är många av de jag älskar och bryr mig om som inte kommer att vara kvar till hösten. Jag känner Umeå och den här stans turbulenta omsättning av folk, så det förvånar mig inte. Men det gör inte saken mindre trist.

Jag har en vän som för länge sedan berättade om sin tid som utbytesstudent. Jag kunde höra kärlek och saknad i minnena. Först kunde jag inte begripa varför man försätter sig i situationer där man tvingas till uppbrott, sedan begrep jag att kärlek bara är ögonblick. Att ögonblick är allt som räknas. Att det är summan av ögonblick som är rikedomen och inte möjligheten att hålla fast vid dem. Att kunna låta allt rinna som sand mellan fingrarna är kriteriet för att inte själv dras med ned i fallet. Allt och alla flyter. Uppbrott är inget kriminellt även om det låter lite så. Det är bara beviset på att också man själv är i rörelse, inverkar, påverkar och värker. Allt faller. Det kallas gravitation. Och få saker är rättvisare än så.

1 comment:

fröken c said...

poesi, tjejen! saknar du som jag att skriva och låta orden bara leva sig ut ur pennan (mer än ett tangentbord) och få höra någon annan läsa och tänka något om orden?