Endast för invigda

Sitter på mitt rum och lyssnar på Guillemots och känner att det är precis rätt rätt rätt just nu, och mina gardiner är gröna och stylish och jag smälter inte riktigt hur classy de får mitt rum att se ut. Bor verkligen jag här? Tack mamma. Läser Marcus Birros blogg och hemsida för att plugga upp mig inför kommande äventyr och som alltid när han korsar mina tankebanor blir jag smått bubblig i bröstet. Det är nåt fint med Marcus. Det är något som berör. Det är något som når fram som känns på riktigt och sant. Någon sa att hallå han skriver ju bara manliga generationsromaner och någon annan sa att hon på inrådan av en polare vars omdöme hon litade på inte gjort något utrymme för hans verk. Jag kanske har missat något. Jag kanske är grabbig. Jag som missat det här jiddret med hur kort kjol man vågar ha på sig när man går ut och som svalde High Fidelity som en trovärdig levnadsbeskrivning kanske inte är tillräckligt representativ för att yttra mig i frågan. Eller så är det precis det jag är. För att konst alltid är en avvägning mellan att vara publikfriande och att odla en särart. Fattar man så fattar man. Man kanske skulle sätta en label på konst? Som de svartvita parental advisory explicit content-symbolerna. Fast varning - endast för invigda! I käckt signalrött.

På måndag kommer han till stan, sätter upp LIVE på Sagateatern. Be there or be square.

www.umeateaterforening.se