det är en konspiration! alltihop!

Någonsin funderat på vad det är för ett slags pack som med illvilja stjäl hederligt folks cyklar?

Det har jag också undrat. Fram till nu.

Lämnade häromveckan min darling bike på en publik cykelparkering, centralt belägen på campusområdet. Jag är tämligen övertygad om att jag faktiskt såg till att låsa min metallspringare. När jag sedan skulle plocka hem min hoj var den totally goners! Jag insåg att jag plötsligt var dömd till att promenera i tredubbel takt för att passa en tid. Orimligt hög puls höll tanken på att jag faktiskt blivit av med min cykel på avstånd. I säkert en vecka lyckades jag med konststycket att leva i total förnekelse kring det inträffade. Ett trauma så svårt att jag var tvungen att smälta det långsamt. Men nu, till sist, har jag accepterat fakta. Den kommer inte tillbaka. Jag kommer inte att se den skräpa i en närliggande buske. Det handlar inte om en sju meters joyride. Det är allvar.

Min cykel försvann. Min cykel finns inte mer.

Bitterheten växer som ett gift i magen. Hjärtat blir kallt och förstenat, vill aldrig mer skapa några starka band till en cykel. Allt är ändå förgängligt. Meningslöst och vederstyggligt. Bitterheten byts i vredesmod, och jag förvandlas långsamt till en illvillig strateg med stöld i blicken. Och jag undrar inte längre vad det är för slags människor som roffar åt sig andra människors cyklar.

Håll din cykel låst kompis, jag spanar med samvetslös blick bland ekrarna...