esbjörn svensson finns inte mer

På radion säger de att Esbjörn Svensson avlidit. Att han omkom i en dykolycka i Stockholms skärgård. Att han inte finns mer och att han bara blev fyrtiofyra år gammal.

Jag bromsar när jag hör nyheten. Släpper det jag har för händerna och stirrar ut mot himlen medan jag lyssnar. Esbjörn Svensson. Det måste vara en annan Esbjörn Svensson. Det kan väl inte vara den Esbjörn Svensson jag tänker på? Det kan inte vara...

Men verkligheten är inte rättvis idag heller. Allt och alla faller, också hjältar, legender och ikoner. Esbjörn Svensson finns inte längre. Tårarna samlar sig i ögonen. Som om det var någon jag kände. Som om han var min att förlora.

Det var han förstås inte. Eller. Så var han det. Så mycket som jag fått genom hans musik måste det finnas lite av honom i mig. Någonstans där är han lite min.

Jag lyssnar vidare på nyhetsinslaget. Identifierar mig som en av de många lyssnare utanför den traditionella jazzscenen som hans musik lyckades nå ut till. De säger att han var banbrytande. Det är sant. Han kokade ihop min brokiga värld av musikreferenser och gjorde något nytt av det. Skapade ett ordlöst språk som viskade sig igenom hans musik, en tyst röst som gick som en röd tråd genom allt han gjorde.

Radion står på resten av kvällen. Det är nyheter en gång i timman. Tredje gången jag hör samma nyhet sjunker det in och blir sant. En del av verkligheten. Som inte är rättvis idag heller.