Wednesday, January 09, 2008

detsannaumeå

bild från detsannasverige.com

Det var precis såhär jag såg Umeå de första gångerna jag var här. Jag var här för att hänga med polare, så det blev att jag såg stadens skeva avkrokar från bussfönstret. Betraktade ledsamma byggnader trångt placerade. Atmosfären andades missmod och jag försökte skaka av mig den trubbiga luften, utan resultat. Sedan leta sig till rätt dörr, oftast i tegelghettot på Ålidhem. Grå-sval halv-vinter med svarta knotiga träd utan själ. En ny ensamhet runt varje gathörn. Drömmar stampande på samma asfaltsfläck. Tegelröd andnöd och slocknade blickar. Som i en film om någon gammal sovjetstat. Så kändes det i bröstet att besöka Umeå.

Jag sade det aldrig till någon, för Umeå var ju staden storleken större. Där det faktiskt kunde hända något. Det var ju en levande och sprudlande stad, full av studenter. Umeå skulle betyda framtid och optimism, och jag tänkte att aldrig aldrig. Jag ville ha mer.

Men efterhand började jag sakta ge vika. När min utbildning fanns i Umeå allena, påbörjades förlikningsprocessen på allvar. Kunde vi kompromissa? Kunde vi mötas halvvägs, Umeå? Jag letade bostad och hittade ett kollektivrum i ett småposh barnfamiljkvarter, allt annat än tegel. Jag lärde mig staden med studentkompass och hittade sammanhang. Lärde mig att färger har flera nyanser, och att de skiftar beroende på vad man tittar efter. Att gammalsorglig ytterdörr visst kan rymma äventyr på andra sidan. Staden lät mig andas, och jag lät staden visa mig sitt guld.

Guldet har bländat och gjort mig hemmablind. Jag ser inte de slitna fasaderna längre. Jag ser inget svårmod i gatorna, och gör jag det är det mitt eget som spillts ut.

detsannasverige.com visar den oglamourösa verkligheten landet runt. Jag tittar på bilder av Umeå och känner igen mig utan att känna igen mig. Försummade platser som nu är min verklighets självklara kulisser. Så här ser det ut, det här är den stad jag bor i. Och det är jag glad för.

2 comments:

Anonymous said...

Ha, och du har inte ens en domkyrka i staden. Det går inte en dag utan att jag allt mer börjar inse att Uppsala är en fond och att det verkliga livet pågår någonstans under broarna. Det ska jag skriva ett blogginlägg om någon gång. Umeå saknar sovjetstaternas leninstatyer tycker jag. Som student tycker jag du missar lite där du bor förresten. Det är inte samma miljonprogramsstämning som på Ålidhem och gamla Carlshem. Det är ju utanför den gula, vita och röda staden, eller vilka färger det nu var. Jag blandar ihop dem med tricoloren.

Bloggen verkar lovande! Tack! Den ska jag försöka hålla koll på.

Anonymous said...

En vacker text.