Sunday, December 02, 2007

WTF, DTF?

LO-FI-FNK på DTF


Digital Tone Festival på Corona lider av svår besöksbrist och märklig obalans bland namnen på lajnupen. Crediga houseklubben Redsledge tar hem tunga namn som Christian Falk och Datarock att vända skivor på det golv som de chefar över. Men det blir skevt och fel när det är de namnen som headlajnar planscherna. Och utan ett ord om att de ska jocka plattor. Alltså väntar jag mig konsert (vad annars...?) och det gör alla andra också. Det luktar falsk marknadsföring och desperation lång väg, jag blir lite lack. Men tricket går inte i hamn, för det är pinsamt glest mellan besökarna. Många av de jag pratar med är dessutom där som press eller vip-gäster. Den handfull som betalat för sig kan aldrig täcka vad kalaset måste ha kostat. Den handfull som betalat lär ångra sig.

Ett annat problem festivalen dras med är den dubbla idén att vara en scen för både hiphop och elektro. Jag håller mig till Pingvinscenens elektroutbud, och passerar knappt ens Goodfellasscenens hiphopdunk i förbifarten. Det känns som att de som är där för hiphopen gör precis tvärtom. Varför göra det så stort? Och blanda så vilt? Visionen känns överhuvudtaget schizofren och osammanhängande. Jag hade förkastat idén redan på blueprintstadiet.

På fredagen är det Lo-Fi-FNK som står för det intressanta. Jag har visserligen läst recensioner med utlåtanden som "slyngelelektro", och deras fullängdare heter Boylife, men att killarna ser ut som att de aldrig skulle få beställa nåt i baren var jag inte beredd på. De drunknar i stora goofy-kepsar och verkar rart pubertalblyga. Charmig och bra spelning. I övrigt är fredagen så tunn att jag inte ens orkar vänta in Afasi och Filthy utan traskar hem i snömodden.

Lördagen kickar igång dess bättre. Covox är först ut på Pingvinscenen och blir en glad överraskning. Det är energi och det går dåligt att stå still. Jag minns knappt när jag dansade i strobljus senast, och projektionen på väggen är tacksamt hypnotisk. Sen blir det ett stort glapp innan det gnistrar till igen. Också det på Pingvinscenen, när Familjen går på som festivalen sista band. Tredje gången jag ser honom, och jag har roligt också det här varvet. Men det är inte mycket festivalen tillför. Familjen har jag som sagt redan sett. På just klubb Pingvin. Summa summarum blir att Klubb Pingvin borde återuppstå på egna ben och fortsätta ha schyssta elektrospelningar till klubbinträdespris. De klarar sig bra mycket bättre på egen hand. Deras huskatt Matts går ju inte av för hackor han heller.

Digital Tone Festival: vila i frid.
Klubb Pingvin: jag väntar på återkomsten.

1 comment:

malin said...

Åå vad roligt att du hittade åt min blogg.. hur hamnade du där? Det är sällan någon annan än vänner och familj kikar in. Jo nog var det glest med folk... inte som förra året vad jag har hört.. Får se om konceptet förändras till nästa år eller hur det nu ska lösas. mvh/Malin som gästade sub