Monday, November 19, 2007

kärleksförklaring: VOXPOP och Teardrop

Det i särklass snyggaste skivomslaget ever står Massive Attack för. Mezzanine från 1998 talar mitt bildspråk, jag gillar. En av de absolut bästa låtarna någonsin kommer också från den plattan. Teardrop. Jag brukade titta på svt's Voxpop, och 1998 var Henrik Olsson-eran (ljupa pannveck, dockan-ken-solbränna, stjärnögon och gosslockigt hår) alltså pre-Josefin Sundström klev in i programledarrollen som en sockersöt docka och gav hela svenska folket svåra diabetessymptom. (I den bästa av världar hade ursprungsprogramledaren Magnus Karlsson hängt kvar. Snedlugg, markerade kindben, snäva kavajer och kommentaren "moooget". Åh. Jag dånar.) Iallafall.

Voxpop was the shit för oss som ville bli indiekids när vi blev stora men bara hade ettantvåanfyran i vår tv. (Vi gick ibland till stadsbibblan på fredagarna och satt i tv-rummet där och zappade in exoootiska MTV...) Och det var i Voxpop jag introducerades till den fantastiskt vackra videon till Teardrop. Jag minns fortfarande i vilka rum jag suttit och tittat på den. Jag minns med vilka. Och jag minns vad vi pratat om. Jag minns hur jag lyft upp Mezzanine-albumet i olika skivbutiker och ställt ned det igen. (Nittioåtta fanns det alltså fler butiker än Åhléns som krängde fysiska plattor, kan ni tänka er så fantastiskt!) Jag minns dofter och färger och slitna skivkonvolut. Platser som utveckling av stadskärna och storslagna nybyggen har raderat från kartan.

Liraren som påminner mig om allt det här just idag är José González. Han är lite av en idol han med, fast snarare för att han verkar gilla samma saker som jag och finns i såna sammanhang som jag tycker är koola, än att jag är helt drabbad av hans musik. (Missförstå mig rätt, jag tokdiggar hans musik, och han betyder också minnen, dofter, resor, lajvspelningar och människor, men på ett annat sätt.) Iallafall. Om jag lyckas med att inte associationssvamla alltför hårt, kanske jag kommer dit jag tänkte från början.

Teardrop. Nu i en fantastiskt fin avskalad version med nämnde nylonsträngsgitarrist. Love, love is a verb, love is a doing word. Feathers on my breath. Nittioåtta och tjugohundrasju byggs samman. Ajlajk.

2 comments:

Mackan said...

Jag minns en José González-spelning på sliperiet då dom spelade teardrop innan José gick upp på scenen. Då berättade du för mig (snyggt formulerat som alltid) att du tyckte att teardrop var världens bästa låt. Av någon anledning brukar jag tänka på det med jämna mellanrum. Kanske var det ditt sätt att formulera dej som etsade sig fast (även om jag har glömt exakt hur formuleringen löd)

elli said...

Meh!! Det är ju oerhört! Cirklarna sluts, det finns ett öde...