Saturday, November 03, 2007

kids n' dreamers på popup

Moneybrother avslutar kalaset

Jag snubblar in med oknutna skosnören under första låten och letar mig fram till vännerna. Längst fram till höger. Det är regeln. Annika Norlin är Säkert! och har på sig svart svart klänning med särskilda veck. Spelar gitarr och sjunger med fina djupa jämtlandsrösten som jag spelat löjligt många varv i skivspelaren. Jag kan orden för bra och de träffar där de ska. Idun är en stor och ogästvänlig lokal med aula-vibbar, men vänder man sig inte om slipper man se det oregelbundna mönstret av åskådare sittande i stolarna. Annika bjuder på närvaro men får ingenting gratis när det gäller publikrespons. Vi svänger och svajjar långt fram. Några blonda tjejer bredvid oss skriker Annika jag älskar dig mellan låtarna. Mina skosnören förblir oknutna under hela spelningen, beslutet att vända ned blicken så länge är för långt borta.

Förbi den overkliga kön in till Studion tar vi oss sedan till slut, och hinner se några låtar med Florence Valentin. Det är pokerkväll på vårbygård, och en vän till mig känner först inte igen mig när jag försöker ge honom en kram. Blåssektionerna får mig att smälta och dansa, och allt ni bygger upp ska vi riva ned. Bandet vill säga några saker, och påminner oss om att det alltid är vi själva som väljer i slutändan. Jag väljer att inte följa med den stora massan tillbaka till Idun.

Stora Sahara Hotnights-dissen blir köpa öl och se Two White Horses istället. Bra val. Schysst band, skruvat koncept. Fet psykvarning på att tala om sig själva som två vita hästar, och tacka för applåder "å alla hästars vägnar". Högstadienostalgi när de gör en cover på Tout les garcons et les filles de mon age, och vi som var med tjugohundratre när det begav sig sjunger med lite lätt i texten och minns bakåt.

Jonas Game sen, som vissa av sällskapets lirare envisas med att uttala [gaa-mä] istället för engelskans [gejm] är nästa man till spelning. Han påminner om en liten farbror som rockar som faen. Men det är en härlig mix av rörelsemönster. Ena stunden gungar han lite lätt ur takt som vore han innesluten i sin egen bubbla av extas, i nästa får han ett utbrott och avreagerar sig med att svänga mickstativ eller hoppa ut i publiken. Allt betraktat i en märkligt dunkel ljussättning, soft rött och blått ljus avslöjar inga ansikten. Game lever upp till albumtiteln ADHD genom att springa intervaller från scenen, över kravallstaketet och ut i publiken. Det är en grym spelning. Men kort.

Moneybrother har inte hunnit gå på i Idun ens när Jonas Game spelat klart i Studion. Jag som inte var taggad för fem öre på att se brorsan spela, uppskattar mer än jag trodde. Bandet är tajtare än underdimensionerade cykelbyxor och låtarna lever upp när de spelas live. Anders Wendin påminner mer om Springsteen än någonsin, och jag tänker att förlagan också skulle burit cheap mondays om han brejkat idag. Det blir pokerkväll i vårbygård med brorsan också, de lägger in lite av Florence Valentinlåten som en karamell mitt i extranumret Reconsider me. Jag blir påmind om att det var den första låt jag hörde med honom, att jag hade den inspelad på kassett från p3 och nötte det bandet duktigt. Jag väntade och väntade på att ett album skulle komma, att han skulle få ett erkännande och slå. Då hade jag offrat mycket för att få se liraren live. Jag dedikerar också denna upplevelse till tjugohundratre års upplaga av mig själv.

1 comment:

august said...

Det här var alltså under en enda kväll? Jag är lite förbryllad, stora Uppsala känns som en håla i jämförelse. Det är nog du och ditt crew som är med i vängen antar jag.
Fräckt låter det i alla fall.