Thursday, October 04, 2007

the opposite of hallelujah


Trångt, syrefattigt och varmt i spanska salen på Scharinska. Någon skriker "äntligen!" när Jens Lekman kliver upp på scenen. Han börjar sjunga på "Julie" och får efter ett par rader skjuta in ett "schssss" för att sorlet ska lägga sig. Den delvis onsdagsberusade publiken blir skolbänkstysta och lyssnar lydigt när Jens Lekman spelar vidare på sin minigitarr (är det en gitarr? ukulele? vad? jag saknar begrepp i kategorin litet stränginstrument med träkropp...) och sjunger rakt ut i luften, utan att gå igenom mikrofonen först. Jag blir glad och förvånad under några sekunder när greppet verkar funka, att folk faktiskt är tysta och lyssnar. Mindre förvånad blir jag när bubblan strax spricker och församlingen bara måååste bröla med i refrängen. Jens får ett lustigt leende i ansiktet, han ler åt oss, han tycker nog att vi är ena brute:s allihop. Fast vissa av oss är nyktra och faktiskt där för att lyssna, jag räknar mig till den skaran. Och jag undrar i mitt stilla sinne varför vissa spenderat hundratjuge spänn på att trängas i Spanska Salen, och ytterligare kronor på öl, när de ändå bara verkar vilja höra sin egen röst..? Jag förstår inte, och önskar mig ett vettigare ljudförhållande mellan sången på scen och sången i publiken - nåt står inte rätt till när matchen ibland är nära oavgjort. Och det trots att han använder micken fortsättningsvis.

Lekman har med sig en percussion-dam som slår takten, annars är han, som det stod på affischen, "solo" (...bortsett från ett gästspel från Frida Hyvänen). Men stämsången är ändå med, line 6 har letat sig från electronicavärlden till ensamkillemedgitarrvärlden. Litte läckert, sådär. Och han gör sin grej riktigt bra, men nåt själastormande i konsertväg blir det inte. Trots att det är en liten intim spelning, känns Lekman långt långt borta. Musiken når som inte riktigt fram genom den brötiga församlingen. Tråkigt nog.

1 comment: