Tuesday, October 23, 2007

make some quiet

Det är efteråt jag begriper vad jag sett. Det är när jag summerar intrycken jag fångar något stort. Då är jag glad att jag sett. Odysséen, såsom den berättas av Tyst Teater, Cirkus Cirkör och Teater Manu.

Jag stinker av olja, efter att ha eldat med andra lirare ur eldkonstgänget vid entrén utanför. Som nåt slags välkomsttrupp. Insatsen betalade min biljett, fattig kulturknarkande student säger oh yea. Jag grottar ner mig i stolen och myser i Idunsalongens halvmörker. Blir imponerad av den pampiga inledningen; storbildsskärm, rök, den koreograferade ensembeln, tygakrobatik, rörelse, kaos, ljudväggen, berättarrösten i högtalarna som förkunnar historiens bakgrund. Hela tiden är det någon av skådespelarna som stannar upp och ger samma information på teckenspråk. Utan att det känns konstlat. So far so good.

När själva berättelsen kommer igång blir det svårare att hänga med. Teckenspråk är huvudspråk, långa dialoger blir för mig och många andra svåra att hänga med i. Trots ett talande kroppsspråk. Efter några scener är det ett medelålders par framför mig som reser sig och går. Jag stirrar på dem och hoppas att de ska se mina höjda ögonbryn. Vad är det med er, good folks? vill jag säga. Kulturkonservatister, tänker jag för mig själv, och gör mitt bästa för att bryta upp mina egna sinnen.

Inte lättast, visar det sig. Tur att jag var en såndär ambitionsperson som lyssnade under svensklektionerna i grundskolan, och faktiskt minns historien om Odysseus hyfsat bra. Annars hade jag varit fett lost. (Upptäcker sen att det finns programblad där historien sammanfattas, scen för scen, så att vi teckenspråknoviser ska kunna hänga med.) Hela tiden bråkar hjärnan, för det fattas något. Det saknas en dimension. Och jag blir medveten om hur sjukligt verbal jag är. Vilket stort behov av att få information formulerad i ord jag har. Och jag som häromdagen gick runt och filosoferade över vilken vikt man ska tillförskriva språket egentligen. Det är ju trots allt "bara" en artfakt. Eller? Kanske inte språket ändå, men de språkstrukturer vi bygger upp. (...och den pseudofilosofiska diskussionen kan vi ju ta över en vinare nån annan dag...) Iallafall. Ord. Viktiga. Utan dem är mina tolkningsramar stympade. Iallafall är det så det känns. Det hade varit så lätt att bara lägga på ljud ovanpå alla scener, men högtalarrösten uppenbara sig endast vid scenbyten, presenterar kort scenariot. Det är naturligtvis ingen slump. De har inte "glömt" att de flesta i salongen är hörande som inte är hemma på teckenspråk. Illustrerande ljudmattor och mäktiga ljudeffekter är viktiga inslag. Det är bara själva talet som inte finns med. Det är ganska provocerande, men samtidigt ganska PK. Som ett slags påminnelse om att världen går att läsa på flera sätt.

Eftersom jag inte får ut så mycket av de ganska långa dialogerna, klaffar koncentrationen ganska illa. Jag blir stundvis någon annanstans, och rycker till när det plötsligt händer något på scenen. Det som fascinerar mest, är det jag också kom för att se: cirkusinslagen. Rep-akrobatiken är bannemej poesi. Hjulkonsterna är kraft. Detaljerna. Att smyga in många element för att förstärka historien. Sjukt snygg yta. Och det är när jag samlar pusslet i huvudet, jag uppskattar föreställningen som mest. Minnet blir bättre än upplevelsen.

Nog om det.

Nu lyssnar jag på Jonas Games platta ADHD och myser. Det kommer bli en fin fredag nästa vecka. Säkert! och Jonas Game toppar priolistan på Popup. Viktigt!!

1 comment:

august said...

Ibland tror jag att du är lite för mycket popbejb, med i lite för många svängar, lite för fräsig och på g, för att inte bryta ihop i smyg och hamna på magpumpningskliniker. Det är dit de kommer rockhjältarna. Men det är nog mest missunnsamhet för att jag inte kommit över sommarens svek. Jag tycker din blogg andas 2008 i disposition och ande. Och så tror jag att teckenspråksteater kanske främst är till för de döva. Men så är jag lite av en knök vad gäller kultur, fast jag försöker vara öppen.