Thursday, April 26, 2007

Plugget väcker minnen


Det fanns en tid när jag var en mycket liten flicka som hörde sin mor svara i telefon med olika röster. Var det en släkting på andra sidan luren pratade hon sitt riktiga språk. Var det jobb pratade hon sådär... ja... konstigt, artigt, dialektlöst.


Jag förstod aldrig varför. Jag förstod aldrig varför hon inte litade på att hennes varma sjungande norrländska också skulle duga för jobbsamtalen. Jag förstod aldrig varför hon försökte låtsas vara någon annan. Jag skämdes massor över att hon försökte låtsas, jag tänkte att en dag kommer någon komma på henne och då. Då blir det pinsamt. Jag skämdes massor och grubblade varför varför? Mamma var väl ingen annan är mamma, ingen annan... också?


Jag var en mycket liten flicka som hörde sin mor svara i telefon med olika röster, och jag bestämde mig för att aldrig göra så. Aldrig byta språk. Aldrig kompromissa med mig själv. Aldrig.


Jag blev snart en lite äldre flicka vars öron lärde sig lyssna till min egen röst. Jag hörde mina egna stapplande språkpendlingar, hörde mitt eget språk osäkert svaja, hörde min egen dialekt komma på glid. Jag märkte hur mycket norrländska jag bara hade hörförståelse för, som jag inte kunde använda själv. Märkte hur TV-svenskan lät mer rätt än min svenska någonsin gjorde. Märkte hur jag gled mellan två språkliga poler, utan att egentligen höra hemma någonstans.


De vuxna klappade mig på huvudet och sa att jag var duktig, jag som kunde anpassa mig till så många sammanhang. Men jag skämdes, kände mig falsk och undrade vem jag var. Undrade vilket av alla mina anpassade språk som var jag. Och vilka som faktiskt kände mig.


Fortfarande när jag var 17-18 år gammal kände jag hur det träffade i hjärtat när någon kommenterade mitt språk. Mitt medvetna motstånd till trots sög jag upp dialekter och säjningar som en svamp, min mun reproducerade örats intryck som en kopiator där printknappen fastnat. Jag fick ett "Men vad haaar du för dialekt egentligen?" slängt i ansiktet och jag kände hur hela jag sattes under lupp, grandskades i sömmarna med ett underliggande "Vem ÄR du?" och jag skämdes och kände mig genomskådad. Som någon som misslyckats med det hon lovat sig själv som liten flicka. Jag hade blivit en sån ändå, en sån som kompromissar med sitt språk, med sig själv. En sån som man kunde plocka i bitar, och bakom alla röster inte finna någon alls.


Jag blev en ung kvinna och pendeln slog över helt. Mitt främsta mål blev att passa in. Som en pusselbit. Med alla människor, i alla sammanhang. Jag fick ett "Du är en riktig kamelont, du smyger in i alla sammanhang" sagt till mig och jag tog det som en komplimang. Jag blev en sån som inte försöker bevara sitt hemspråk och bonda med marken man trampat sedan barnsben, utan en sån med "det huvudsakliga målet att röra på sig, att komma bort och få uppleva något nytt*." Jag har bett min lilla flicka om ursäkt för att jag misslyckats, och använder istället mina röster som mina bästa vapen. Utan att skämmas.



*Eriksson, Lisa (2005) "En kvinna klär sällan i dialekt"

1 comment:

Louisa said...

Vi gör det. Nästan alla. Jag pratar engelska med fransk brytning. För att jag färgats av min väninna från Frankrike...
Jag skäms inte, men fascineras av dem som är mer svårsmittade än jag...
Och det är skrämmande första gången man kommer på sig själv/någon annan med att byta röst.
Min "serviceröst" är klingande Härnösandsmål, av någon anledning. Pratar bara som en äkta Härnösandsbo på jobbet...