vårskrik

Vårsol. Utomhus smakar torrt vägdamm och solglasögonen åker fram. Glassätandet antar enorma proportioner. Plötsligt har folk tid. Att springa på en ute på någon grusplan någonstans och stanna och småprata. Eller så är det bara så att det plötsligt går att känna igen sina kamrater. Folk gömmer sig inte längre under mössor och täckjackor. Den fluffade gränsen mellan mig och dig är inte vadderad och skyddad längre. Med risk för att det gör ont kommer vi lite närmre varandra. Men våren tvekar inte, den bryter ut. Inkubationstiden är lång och stryker mothårs, men på några ögonblick faller allt. På plats.