Själ skäl stjäl

Det är helt syk hur barn av min tid jag blivit. Min mor mobbar mig ibland och säger "jaha vem var det som sa neeej!! köp inte någon dator förfallet är nära!!! och vem är det som nu sitter klistrad helt okontaktbar framför skärmen?!" Hon är klok min mor. Det är bra att hon mobbar mig. Ger mig ett utifrånperspektiv.

Men det är ju så lätt. Allt bara FINNS ju därute. I den konstruerade dimensionen av ettor och nollor. Även om inget av det är på riktigt spelar det ändå roll. För att nätet speglar verkligheten, för att verkligheten gör sig beroende av nätet... Och vad är verklighet egentligen...? Eeh.. Let's not go there...

Just nu har jag formella skäl att sitta klistrish framför min laptop (tack gud att man kan flytta runt den...) och för att stå ut spelar jag nypop från nätet. Last.fm och jag har haft våra duster förut, men just nu är allt glömt och förlåtet och jag spelar "Midaircondo's Similar Artists" och det är njut. Håller hjärnan skärpt.

Känner att det är ett återkommande tema det här med människa vs teknik. Jag trampar på i samma snömodd. Tuggar på repeatknappen. Umeå är lika vackert som vintrigt. Som att det kommer vara såhär för alltid. Som att det är något som går att lita på. Att minusgraderna konserverar ögonblicken och lurar oss att tro att det finns något som kallas puls och att vi är på väg. Skimär. Bara skimär. Vi ligger kvar under samma filtar som doftar kärlek och väntar. På absolut ingenting. Stå still, så jag kan se dig. Jag säger som Kickan:

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer

och någon som inte känner mig

har strukit bort håret från mitt ansikte

Nu är jag ingens lilla flicka längre

så nu behöver jag aldrig känna mig övergiven mer

När man är död

då är man sannerligen död

och skiter i hur ledsen man var

medan man gick omkring här på jorden

och såg dum ut

(Mina radbrytningar)