Ord är knark

I rasande hastighet hojjade jag mig fram över Umeås cykelleder, slirade i snömoddet och styrde min fräsigt lila MTB mot nya äventyr. I lurarna sjöng de the world is a carpet now the world is a dancefloor now och I felt love coming through my windowpane och livet kändes greppbart och jag var inte rädd för att ramla för jag litade på mina dubbdäck på popen på att det var skrivet så att livet var greppbart, till och med ur ett tidsperspektiv, som ett slags tillhörighet med alla i världen levande; då och nu och sen. Greppbart på riktigt och inom räckhåll och snön var vit vit vit. We're here. Jag är så enkel och förutsägbar...

Tänkte på ord. Tänkte i ord. Och på att de betyder något. På att de är allt. Eller. De är de ju inte. Men har man väl börjat snärja sig in i dem är det lätt att tro det iallafall. Tro att orden inte bara beskriver, tro att orden inte bara är sin egen konstruktion utan att orden ÄR. Att de spelar roll.

Vara vara vara, ära ära ära. Same same? Läs igen.

Och jag tänkte på Louisas uttryck "Tomrummet mellan tanken och livet", och jag "vet" ju vad det betyder men då visste jag ännu mer. Och att orden. Orden. Är fogmassan. Och just då kändes min fogmassa ganska representativ, som att glappet var överkomligt. Bara några stygns avstånd... Hälsotecken eller hybris?

---

Igårkväll slutade med hamburgare ute och jag bad att få vatten till.

Vatten...? Que?

Ja. Vatten. Nej inte cola. Jaha? Jamen nåt kolsyrat vatten då? Eh... sprite? Åh. Well-oh. Gimmi.

Jag öppnade aldrig drickaburken. Den står i min kyl. Min polare som också blev dissad på vatten har en burk cola som hon inte ville ha. Vi gör slut på dem nästa helg. Man kan ju inte dricka läsk rent. Eller hur det var.

Get me a lawyer who will sue the world for me.