Bike Parade Umeå

Mer cyklar. Denna har länge legat still nedanför bron mellan stan och sjukhuset. Jag har sett den på håll. Vid en närmare titt visar den sig vara fullkomligt wrecked. Jag ser det som att utställningen kommer pågå hela sommaren.


Annat spexigt är att Peter Englund också postar sina tankar på det populära datanätverket Internet. Han gör det bra också. (Vad annat att vänta?) Det ska jag påpeka nästa gång jag hör något nedlåtande om att blogga!

Secret Garden

Ibland läcker man. Alla läcker nån gång. Det här är levande människors läckor. Online.
Jag vill också vara hemlig.

Ramlar

Inatt stannade blodet en liten stund och vidden av den här vårens allt vackra landade. Det är vemod och stiss i samma pulsslag, och hjärtat är nära att brista. Just nu ser världen ut precis som den känns; sprakande, mild, öm och värkande. Om du stannar faller du och jag chansar, släpper tempot och låter allt ramla. Jag landar mjukt. Allt jag levt den här våren blir plötsligt njutbart, kännbart. Jag får något slags överblick av pusselbitarna, något slags insikt i vilka som räknats mer än andra, och varför. Önskar nästa att tårarna ville bryta fram, för att släppa fri den här stigande känslan i bröstet. Jag är fortfarande livrädd för att stå still, och fullkomligt skräckslagen inför tanken att inte leva upp till mina egna förväntningar. Men inatt ger rädslan vika och faller. Allt faller. Faller flyter. Som vatten på vax. Imorgon kommer känslan ha runnit av mig, och pulsen återgå till sitt normala tillstånd. Men just nu har klockorna glömt mig, och luften smakar sött.

Slutspurt

Dagarna flyter ihop i en gröt av solsken och svart på vitt. Jag har insett att det är dags att börja plugga nu. På allvar. Grottar järnet, gömmer mig under kepsskärm och tuggar russin konstant. Alltid dessa russin. Hur skulle livet se ut utan kaffe och russin?

Imorgon är det sista radjoprogrammet för säsongen. Lika delar trist och befriande. Jag har bakat kakor.

Lägesrapport

Cykeln som stått fastlåst vid en av de röda lyktstolparna stod upp igen idag.

Waiting for your sunday

Graden av ont i nacken berättar att gårdagens dansgolv var av det allvarliga slaget. Stämpeln är borta, men det stod "Dåliga Gatan" på handen. Vi promenerar planlöst och fattar beslut med tre sekunders framförhållning. Råkar tajma en vernissage. Träffar kompisar i en park. Anar DJ Säl i en badtunna i krokarna. "Veckans Frida Selander på Folkkök" bockas av, vi får till och med mat fast klockan hunnit bli tjugo i fem. Cyklar sen hem i lätt regn och lovande solsken med Anthony i hörlurarna. Cykeln som stått fastlåst vid en av de röda lyktstolparna ligger ned idag.

Hela dan varje da'

Ison och Fille undrar "Vad blir det för mat?" och vi sjunger med.
Nordman drar "Vandraren" och vi knatar vidare.
EMP fyller luften med doften av eldkonst-bränsle och vi betraktar.
Psy-trance på Vasaskolans parkering och vi känner oss wannabee-civil-disobedient.
Buss.
Glass och portvin vid köksbordet, You get no second chance in this life och ett stissigt samtal om frihet, och också den här kvällen öppnar sig, också den här kvällen säger mig något som stannar i bröstet. Och jag tror att det är allt jag behöver som drivkraft.

"Household Tool Set"

Obs. Bilden är INTE ett montage.

Kontaktannons!!

Dricker rödvin och skriver uppsats. Det fuckar sig något enormt, men det känns studentskt iallafall. Jag får höra att "En full student är en dålig student. Dålig dålig dålig." Hejåhå.

Av rent stiss över att min kanske mesta stjärna på pophimlen gör sin enda (hittills) sverigespelning på Arvikafestivalen plöjde jag precis ned en lunta cash på en Arvikabiljett. Det och att datumen var nästan äckligt perfekta avgjorde saken. Såg planschen vid klockan 20 ikväll. Biljett fixad vid 23.10. Vet dock ingen levande själ som ska dit. Egensinne eller idioti? Det får visa sig. Det är ju lite av mitt signum att gå dit jag vill gå. Fråga min mamma. She can tell ya.

Så.

Finnes: Käck ung kvinna med Arvikabiljett, stiss i blodet och en fetisch för sälar i badtunnor. Dansar hela natten och klättrar på frostiga tak. Uppskattar skämt där ordet "sköldpaddssex" finns med, jordnötssmör och spexiga russin i kakan!

Sökes: Festivalkamrat som också sjunger med i rader som

"when the birds fly high I reach up and hold their tails"
"tonight make me unstoppable and I will charm I will slice I will dazzle
them with my wit"
"jag tände en eld för dig och nu brinner hela skogen"
"Hannah I know I never ever treated you right"
"lay me down by the riverside so I can see my own reflection"

och som också tänkt överleva sommaren budget-style genom att sniffa lim, sova på soffor, och glittra med svarta ögon...

This is art

Fredagnatt och blodet säger att kroppen inte kan stanna upp, inte ännu, inte medan ruset ännu är, inte medan natten ännu glittrar. För att slippa träda in i sömnens ensamhet sätts kursen uppåt. Vi springer på frostiga hustak och installationsbygger i vertikalt led. Uppåt uppåt. Never let me down again och det här är konst på riktigt. Den där välbekanta känslan av att svaja mellan stiss och vemod. Som livet i övrigt, fast i ett förhöjt tempo. Och i uppförsbacke. Rösterna viskar att man inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke, som vanligt lyssnar jag inte. Natten tar slut. Jag drar ned persiennerna. Ned ned. Jag faller i sömn. Allt faller. Till slut faller allt. Också riktig konst. I bitar och i vila.