This is art

Fredagnatt och blodet säger att kroppen inte kan stanna upp, inte ännu, inte medan ruset ännu är, inte medan natten ännu glittrar. För att slippa träda in i sömnens ensamhet sätts kursen uppåt. Vi springer på frostiga hustak och installationsbygger i vertikalt led. Uppåt uppåt. Never let me down again och det här är konst på riktigt. Den där välbekanta känslan av att svaja mellan stiss och vemod. Som livet i övrigt, fast i ett förhöjt tempo. Och i uppförsbacke. Rösterna viskar att man inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke, som vanligt lyssnar jag inte. Natten tar slut. Jag drar ned persiennerna. Ned ned. Jag faller i sömn. Allt faller. Till slut faller allt. Också riktig konst. I bitar och i vila.