Fucking kexchoklad och pop

Lågtempo på väg hem. Cykeln i släptåg under höger hand. Hem långsamt och länge. För att min takt var en annan. För att natthimlen och en vän och varför jag fungerar som jag gör. För att I can't stop this feeling I've got trycker innanför bröstet som ett JA i versaler. Soundtrack-style. Theme-song-ish.

Och jag undrar vem som lyssnar. Om någon lyssnar. Varför jag verkar tro att det finns en mening i att vara skitnödigt pretto on air varje onsdag mellan 17-19. Varför jag anstränger mig. För vems skull. Kommer på den egentligen uppenbara sanningen efter ca sju sekunders effektiv tankeverksamhet. För mig. För min skull. För att jag lever för att vara skitnödigt pretto, och för att jag inte vill vara någon annan. I know who I am and I know what I'm not.

Det är en sjukt egocentrisk verksamhet jag ägnar mig åt. Ett slags egennyttigt självförverkligande. Det jag faktiskt ägnar mig åt gör inte världen bättre. Så liten är jag. Jag har till och med blivit utnämnd till sveriges sämsta sms-besvarare och för det vunnit ett badkar och en kexchoklad. I know what I've gained and I know what I've lost...

Tar ett snack med min skivsamling. Får inga riktiga svar och förklaringar. Känsla. Men inte alltid. Ingenting kommer att räcka till. Jag vill bara ha en sten i skogen att sitta på, en sten i skogen och en natthimlen som inte slocknar förrän stadens lampor blir strömlösa. Värt.

Min bästa pop 2007-01-29

Halou - Halfbreath
Rupesh Cartel - Ghost White
The Future Sound of London - Papa New Guinea
Télépopmusik - Anyway
Phonophani - Lavenderloops

Händer

Saker händer och är så på riktigt att jag måste gnugga ögonen så mina kontaktlinser vrider sig och suddar skärpan. Världen är möjlig och världen händer och världen rullar, rullar, rullar... Att bara få vara med på ett litet hörn och putta bollen framåt är... STORT. Jag vet rent logiskt vad som sker kring mig, vet min del i det, vet skillnaden mellan aktiv och passiv form. Men ändå. Trots att det "bara" handlar om logisk interaktion människor och system emellan, så säger något i magtrakten att jag mår bra. Att bra skit håller på att hända. Och att jag vill vara med. Jag vill så jag glittrar ikapp med I can't stop this feeling I've got och höjer volymen för att släppa golvet en stund...

Känn samma puls

I tempo. Kliver på cykeln och trampar den framåt trots att de luftfattiga däcken pressar sig platt mot snön. Jag måste köpa en cykelpump. Eller iallafall låna en. Gatlampornas gulfattiga ljus gör konturerna suddiga. Det gör inget, för jag vet var jag är på väg, har vetat det hela dagen. Har varit på väg hela dagen. I tempo. Från tidigt på morgonen, ändå till natt. Låtit ER korsa mina vägar. Korsat ERA vägar på samma sätt. Lika för lika. Vi är lika stora.

Idag. Helt off. Inget tempo kvar. Otakt. Mina väggar är allt jag befattar mig med. Mina väggar. Mina böcker. Min instängda älskade älskade tillvaro. Rökelse och "Everyone in the world is doing something without me". Och jag undrar om det är viktigare att vara älskad eller att älska. Jag har gått cirklar på eget territorium hela dagen. Mållöst. Inte sett till ER en enda gång. Inte blivit sedd själv heller. Lika för lika. Och det gör inte så stor skillnad, jag håller på och lär mig... Vi är fortfarande lika stora.

Högst upp på önskelistan

Mariehemskolans gymnastikhall. Det kanske är svårt att förstå, men den här bilden tillhör det finaste jag sett på länge. Ge mig den! Nu! Nycirkusen ska kicka Umeå-ass. Oh yeah.

Till ER

Tack mina vänner för att ni är mina vänner!!

Det är ju faktiskt så. Att det är ni. Alla NI. Som gör den här världen så vacker. Det är ni som gör att frosten i träden glittrar. Det är ni som gör att jag ler för mig själv på bussen. Det är ni som är på riktigt när allt annat inte är värt mer än monopolpengar. Det är ni som gör mig glad. Säger att ni kan lyssna om jag behöver prata. Tänker på mig. Trots att jag beter mig som skit ibland och låser in mig i min egen uppfuckade tillvaro. Jag duger. Men inte utan er. Jag är starkast i hela djefla Umeå, men inte utan er. Jag är inte ens monopolvaluta utan er.

Kärlek och respekt. In plenty.

Tjock, blond och konstig

"Svenskans fonotax tolererar ganska komplexa finala konsonantkluster. Att
dessa ändå uteblir i vissa ordtyper i bestämd form ger stöd dels till asymmetrin
i den lexikala representationen av bestämdhetssuffixen, dels till antagandet att
prosodiskt markerad struktur kommer fram i speciesböjningen, när andra faktorer är neutraliserade." (Riad, 2003)

Ibland undrar jag varför i hela friden jag försöker förstå. Vad som är poängen
med att bryta sig in bakom textens grafiska utformning och bena ut en användbar
betydelse. Ibland undrar jag om systemet lurat mig mer än jag kunnat ana. Om det
inte är så att jag sitter i skolbänken och trycker in spetskunskaper i svenska
bara för att storebror vill ha det så. För att jag ska glömma bort vad som är
viktigt. Egentligen.

Men. Ändå. Så kommer den där spontana känslan i magen. Vår nya lärare säger att Per Ledin ska komma och gästföreläsa, bl.a. om sin egen språksyn. Och jag hajjar till. Blir glad. Tänker, åh, det låter intressant! och antecknar i kalendern. Hajjar till igen. Undrar vad jag är för en kuf. Undrar hur många "riktiga" människor som ens vet vem Per Ledin är.

Ni som vet - jag är på er sida. Ni som inte vet - googla.

Fiiint!

Oh! Det här är ju ganska roligt! Den här bloggen blir ju mycket finare än min Live Spaces-blogg. Konverterar långsamt...

Kan också berätta att andra "vettiga" saker jag gjort idag förutom att kustomisera min blogger-blogg, är att ha jag sovit bort gårdagens gin ur kroppen, bakat bröd och städat massor.

Julen är borta nu. Allt är grönt som vanligt. Det doftar såpa överallt, och vintern utanför är krispigt vit. Annars är jag förvånansvärt tom på vettiga saker att delge. Mitt liv kanske börjar bli torftigt?

Otrohet

Oj.
Inser att det var länge sedan jag loggade in här. Hade glömt bort lite att jag hade ett blogger-konto. Hmm. Kanske är det här man ska hänga egentligen? Har bloggat på msn spaces. För att det är enkelt. Inte för att det är sjukt snyggt eller har ofattbart rara funktioner. Utan för att det liksom sitter ihop med allt annat Microsoft Corp mish-mash. Som jag hemfallit till. Ve mig. Jag som en gång stolt vägrade införskaffa Microsoft Word bara för att "de har de flesta så det är praktiskt och kompatibelt med typ allt och alla". Jag som surfade Firefox som en protest mot pyttemjuk-väldet.

Nu är jag fast. Surfar cyberspace med Explorer, chattar över Windows Live Messenger, och bloggar på spaces. Har ingen förståelse för de som orkar titta på en dataskärm som ser ovanlig ut - alltså de som använder mac eller linux. Men däremot all respekt. Keep it up! Var inte slentrianbarn av vår tid! Storebror ska inte bestämma vilket ordbehandlingsprogram som ska vara standard!

Åh. Det kanske är här man ska vara alltså? Eller? Ge upp affären med Microsoft. Och bli ett barn av google istället. Alltså. Är det så mycket bättre egentligen...?
Jag vet inte. Vi får se.

...och köpte skivan.

Sitter och plockar i skivsamlingen. Hittar glömda gamla underverk som Christian Falks "Quel Bordel". Stoppar in den i spelaren och ut strömmar det levande introt till "Remember" med Robyn på sång. Undrar hur många andra som också kan den låttexten utantill. Hur många andra som liksom jag själv INTE köpte plattan billigt på STHLM Outlet, grämde sig svårt över det i nåt halvår, och kastade sig över den på skivrea på Åhléns när tiden sänkt marknadsvärdet på musiken.

Kanske ingen. Kanske bara jag i hela världen. Och kanske är det vad som gör plattan så speciell. Att den har en historia. Att jag varje gång jag plockar fram den minns den osäkra känslan i magtrakten när jag stod där, på STHLM Outlet, men plattan i näven och provlyssnade i stora hörlurar och försökte, verkligen försökte skapa en relation till musiken. Jag ville verkligen bli blixtförälskad och tagen med storm och jublande av hallelujah-lycka sådär skitnödigt som man gör när man är i behov av ett rus som dövar resten av världen men ännu aldrig druckit alkohol. Såklart det inte gick. Såklart jag besviken ställde tillbaka plattan på hyllan och åkte hem. Till och med undrade jag på vägen därifrån om jag inte skulle vända, kanske lyssna på Bon Jovi's nya. Också. Utifall. Räddningen kanske fanns i intetsägande gitarrock. Riktigt så desperat var jag ändå inte, när allt kom omkring.

Allt det där dyker upp på nytt när jag ser omslaget. Hör Robyn sjunga "if yoouu remember how to plaay eeeh-yeah eeh-yeah yeah". Men allra mest när jag hör Demetreus helt svalt hålla sitt "C'mon baby, make it right." Då smälter jag. För det är låten LÅTEN. Thiii song. Låten som vägrade släppa mig ur sitt grepp, låten som fick mig att ångra mig. Att jag dissat skivan. Det var ju helt enkelt så, på den där rean ett halvår senare, att det inte var nåt snack om saken. Jag var tvungen att "make it right" och tjacka plattan. Låt så vara att resten av spåren kanske aldrig skulle platsa i mina hörselgångar, men so be it. Jag skulle ha låten. Och det var inte längre förhandlingsbart.

Bläddrar vidare. Hittar Air's "Talkie Walkie". Sommaren med "Surfing on a rocket" inspelat på kassettband från radio. Spelade in den första gången jag hörde den, älskade soundet som plötsligt fyllde rummet och slängde mig på record. Visste inte ens vad det var jag hörde förrän jag råkade höra den en andra gång och memorerade radiopratarens announcement. Köpte plattan över nätet strax efter det. På vinst och förlust. Skulle bara ha låten.

Och Juana Molina. "No es tan cierto". Vilken låt. Krävde också att albumet införskaffades. Liksom Bebel Gilberto's "Cada Beijo", Moby's "Porcelain" och Efterklangs "Tripper"...
Allihop, låtar som etsat sig så hårt fast i mitt musikminne att den enda utvägen varit att köpa skivan och spela spåret. Om och om igen. Varje spår som en liten tablett med någon slags illegal lyckobringande substans som spinner loss i mitt huvud. Svänger om. Virvlar fram minnen. Från den era då just det spåret hade sin storhetstid.

Bläddrar vidare och inser att det är mitt liv jag bläddrar igenom. Alla dessa låtar. Alla dessa minnen, dessa små korta berättelser kring varje låt. Detaljerna. Dofter som smugit sig in i refränger. Färger, tapeter, rum, parker, somrar, vänner, sinnesstämningar, glittrande sjöar och nedgångna härbren. Allt. Berättat på ett språk bortom både ord och toner. Språket mellan mig och musiken. Relationen oss emellan. Den tysta sanningen som lagrats i mig och lever genom musiken.

När jag i framtiden tänker på maj 2006 kommer jag spela Namur's "Marching". Minnas att jag hittade den som download, hörde låten, och köpte skivan.

Vilken låt kommer du att tänka på?

//ronnie