...och köpte skivan.

Sitter och plockar i skivsamlingen. Hittar glömda gamla underverk som Christian Falks "Quel Bordel". Stoppar in den i spelaren och ut strömmar det levande introt till "Remember" med Robyn på sång. Undrar hur många andra som också kan den låttexten utantill. Hur många andra som liksom jag själv INTE köpte plattan billigt på STHLM Outlet, grämde sig svårt över det i nåt halvår, och kastade sig över den på skivrea på Åhléns när tiden sänkt marknadsvärdet på musiken.

Kanske ingen. Kanske bara jag i hela världen. Och kanske är det vad som gör plattan så speciell. Att den har en historia. Att jag varje gång jag plockar fram den minns den osäkra känslan i magtrakten när jag stod där, på STHLM Outlet, men plattan i näven och provlyssnade i stora hörlurar och försökte, verkligen försökte skapa en relation till musiken. Jag ville verkligen bli blixtförälskad och tagen med storm och jublande av hallelujah-lycka sådär skitnödigt som man gör när man är i behov av ett rus som dövar resten av världen men ännu aldrig druckit alkohol. Såklart det inte gick. Såklart jag besviken ställde tillbaka plattan på hyllan och åkte hem. Till och med undrade jag på vägen därifrån om jag inte skulle vända, kanske lyssna på Bon Jovi's nya. Också. Utifall. Räddningen kanske fanns i intetsägande gitarrock. Riktigt så desperat var jag ändå inte, när allt kom omkring.

Allt det där dyker upp på nytt när jag ser omslaget. Hör Robyn sjunga "if yoouu remember how to plaay eeeh-yeah eeh-yeah yeah". Men allra mest när jag hör Demetreus helt svalt hålla sitt "C'mon baby, make it right." Då smälter jag. För det är låten LÅTEN. Thiii song. Låten som vägrade släppa mig ur sitt grepp, låten som fick mig att ångra mig. Att jag dissat skivan. Det var ju helt enkelt så, på den där rean ett halvår senare, att det inte var nåt snack om saken. Jag var tvungen att "make it right" och tjacka plattan. Låt så vara att resten av spåren kanske aldrig skulle platsa i mina hörselgångar, men so be it. Jag skulle ha låten. Och det var inte längre förhandlingsbart.

Bläddrar vidare. Hittar Air's "Talkie Walkie". Sommaren med "Surfing on a rocket" inspelat på kassettband från radio. Spelade in den första gången jag hörde den, älskade soundet som plötsligt fyllde rummet och slängde mig på record. Visste inte ens vad det var jag hörde förrän jag råkade höra den en andra gång och memorerade radiopratarens announcement. Köpte plattan över nätet strax efter det. På vinst och förlust. Skulle bara ha låten.

Och Juana Molina. "No es tan cierto". Vilken låt. Krävde också att albumet införskaffades. Liksom Bebel Gilberto's "Cada Beijo", Moby's "Porcelain" och Efterklangs "Tripper"...
Allihop, låtar som etsat sig så hårt fast i mitt musikminne att den enda utvägen varit att köpa skivan och spela spåret. Om och om igen. Varje spår som en liten tablett med någon slags illegal lyckobringande substans som spinner loss i mitt huvud. Svänger om. Virvlar fram minnen. Från den era då just det spåret hade sin storhetstid.

Bläddrar vidare och inser att det är mitt liv jag bläddrar igenom. Alla dessa låtar. Alla dessa minnen, dessa små korta berättelser kring varje låt. Detaljerna. Dofter som smugit sig in i refränger. Färger, tapeter, rum, parker, somrar, vänner, sinnesstämningar, glittrande sjöar och nedgångna härbren. Allt. Berättat på ett språk bortom både ord och toner. Språket mellan mig och musiken. Relationen oss emellan. Den tysta sanningen som lagrats i mig och lever genom musiken.

När jag i framtiden tänker på maj 2006 kommer jag spela Namur's "Marching". Minnas att jag hittade den som download, hörde låten, och köpte skivan.

Vilken låt kommer du att tänka på?

//ronnie