Känn samma puls

I tempo. Kliver på cykeln och trampar den framåt trots att de luftfattiga däcken pressar sig platt mot snön. Jag måste köpa en cykelpump. Eller iallafall låna en. Gatlampornas gulfattiga ljus gör konturerna suddiga. Det gör inget, för jag vet var jag är på väg, har vetat det hela dagen. Har varit på väg hela dagen. I tempo. Från tidigt på morgonen, ändå till natt. Låtit ER korsa mina vägar. Korsat ERA vägar på samma sätt. Lika för lika. Vi är lika stora.

Idag. Helt off. Inget tempo kvar. Otakt. Mina väggar är allt jag befattar mig med. Mina väggar. Mina böcker. Min instängda älskade älskade tillvaro. Rökelse och "Everyone in the world is doing something without me". Och jag undrar om det är viktigare att vara älskad eller att älska. Jag har gått cirklar på eget territorium hela dagen. Mållöst. Inte sett till ER en enda gång. Inte blivit sedd själv heller. Lika för lika. Och det gör inte så stor skillnad, jag håller på och lär mig... Vi är fortfarande lika stora.