Ord är knark

I rasande hastighet hojjade jag mig fram över Umeås cykelleder, slirade i snömoddet och styrde min fräsigt lila MTB mot nya äventyr. I lurarna sjöng de the world is a carpet now the world is a dancefloor now och I felt love coming through my windowpane och livet kändes greppbart och jag var inte rädd för att ramla för jag litade på mina dubbdäck på popen på att det var skrivet så att livet var greppbart, till och med ur ett tidsperspektiv, som ett slags tillhörighet med alla i världen levande; då och nu och sen. Greppbart på riktigt och inom räckhåll och snön var vit vit vit. We're here. Jag är så enkel och förutsägbar...

Tänkte på ord. Tänkte i ord. Och på att de betyder något. På att de är allt. Eller. De är de ju inte. Men har man väl börjat snärja sig in i dem är det lätt att tro det iallafall. Tro att orden inte bara beskriver, tro att orden inte bara är sin egen konstruktion utan att orden ÄR. Att de spelar roll.

Vara vara vara, ära ära ära. Same same? Läs igen.

Och jag tänkte på Louisas uttryck "Tomrummet mellan tanken och livet", och jag "vet" ju vad det betyder men då visste jag ännu mer. Och att orden. Orden. Är fogmassan. Och just då kändes min fogmassa ganska representativ, som att glappet var överkomligt. Bara några stygns avstånd... Hälsotecken eller hybris?

---

Igårkväll slutade med hamburgare ute och jag bad att få vatten till.

Vatten...? Que?

Ja. Vatten. Nej inte cola. Jaha? Jamen nåt kolsyrat vatten då? Eh... sprite? Åh. Well-oh. Gimmi.

Jag öppnade aldrig drickaburken. Den står i min kyl. Min polare som också blev dissad på vatten har en burk cola som hon inte ville ha. Vi gör slut på dem nästa helg. Man kan ju inte dricka läsk rent. Eller hur det var.

Get me a lawyer who will sue the world for me.

Endast för invigda

Sitter på mitt rum och lyssnar på Guillemots och känner att det är precis rätt rätt rätt just nu, och mina gardiner är gröna och stylish och jag smälter inte riktigt hur classy de får mitt rum att se ut. Bor verkligen jag här? Tack mamma. Läser Marcus Birros blogg och hemsida för att plugga upp mig inför kommande äventyr och som alltid när han korsar mina tankebanor blir jag smått bubblig i bröstet. Det är nåt fint med Marcus. Det är något som berör. Det är något som når fram som känns på riktigt och sant. Någon sa att hallå han skriver ju bara manliga generationsromaner och någon annan sa att hon på inrådan av en polare vars omdöme hon litade på inte gjort något utrymme för hans verk. Jag kanske har missat något. Jag kanske är grabbig. Jag som missat det här jiddret med hur kort kjol man vågar ha på sig när man går ut och som svalde High Fidelity som en trovärdig levnadsbeskrivning kanske inte är tillräckligt representativ för att yttra mig i frågan. Eller så är det precis det jag är. För att konst alltid är en avvägning mellan att vara publikfriande och att odla en särart. Fattar man så fattar man. Man kanske skulle sätta en label på konst? Som de svartvita parental advisory explicit content-symbolerna. Fast varning - endast för invigda! I käckt signalrött.

På måndag kommer han till stan, sätter upp LIVE på Sagateatern. Be there or be square.

www.umeateaterforening.se

"I like the way the day has begun"

Nu

För trött för att sova.
Stand up på tv.
Nybakat bröd.
Grannar.
Mammas gardiner.
Åh. Mamma. Jag skulle ju ringa dig. Förlåt. Imorn. Ok?
Tvättid sju imorn. Gosh. Hur ska det gå?
För mycket att läsa. Av både den roliga och pliktskyldiga sorten.
Och hemtenta.
Men jag har dejt med en superstjärna på söndag.
Life is ahead.
Bra skit. Bra skit.

...mitt blod fortsätter brusa i öronen.

Agape

...är mitt nya favoritord. Att älska spontant och omotiverat. Ge litet grand. Grande.
Tänkte på det under en cykelfärd idag (jag tänker bra när jag cyklar, liksom ogrumlat) att just nu har jag råd att ge, gå mer än halv vägen. Orka lite. Och när jag råkar utför. Då litar jag på att någon annan lägger en hand på min panna och menar det. För att världen ändå, i någon slags förlängning, jämnar ut sig. To apeiron!

Förresten var det Valentin idag. Det är ett dåligt tecken att inte upptäcka det förrän sena kvällstimman, va? Men men. Agape var det.

Socker

Idag: Vakna, plugga, luncha, Bildmuseet, plugga, träna, telefonera, äta, plugga.

Jag tror jag har hittat min göra-leva-balans. Jag har hittat min nivå av aktivt engagemang och att andas, den grad av liv jag klarar att hantera utan att drabbas av överdos. Metod: Lite strykning. Lite diss av det som inte känns värt besväret. Även om det är bra grejjer. Men vill jag göra allt får jag väl göra en sak i taget. Precis som alla andra. Helt enkelt. Och det som är kvar på prio-listan smakar så otroligt mycket sötare.

Inuti rusar blodet. Skälver bröstet. "Be my friend/Hold me/Wrap me up/Unfold me/I am small/I need you/warm me up/and breathe me" Som att hennes röst andas istället för mig. Precis så bräckligt. Kom och dansa med mig.

www.siamusic.net

Wholeness

Försover mig. Stiger upp halv tio. Fyrtiofem minuter på mig, den akademiska kvarten inräknad. Ramlar in 10:17 och ser att det finns en sittplats kvar. På fel sida av rummet. Och jag måste klättra dit, över ett bord. Värdigt. Eller, bry sig. Men det blir knappnålstyst i rummet.

Känner hur helgens vakna nätter får hjärnan att sloka. Tänker att den här dan aldrig kan bli bra. För trött, och för hungrig. Inser att jag inte prioriterat mat på ganska många dagar. Varför äta när man kan göra andra saker...? Dåligt. Kommer hem helt galet hungrig och beredd att slockna på sängen. Men där. Utanför min dörr. Ligger ett paket.

Jo. Det är paketet. Det är plattan. Det är Halou's Wholeness and separation och det är svårt att inte bli glad. Har öppnat förpackningen och stoppat in plattan i datorn innan jag ens hängt av mig ytterkläder och ryggsäck. Jag försöker t.o.m. öppna cd-luckan innan jag slagit på datorn. Snabba ryck. Musik maestro!! Pronto!!

Det är precis så mjukt som det ska vara. Det är bra. Allt blir bra. Jag glömmer till och med bort att jag är trött och hungrig och sitter kvar och myser. Glömmer bort att hjärnan ofunkar och får en massa vettiga saker gjorda, innan jag kommer på att klockan hunnit bli kväll och att jag ska vidare. Och hinna äta innan dessutom. Åh! Tack att jag inte är äldre än att jag blir helt stissig av en platta pop. Glädjeämnen som gör allt så värt! Samla på dem.

Och mamma. Det är lugnt. Jag har hunnit fixa mat nu. Massor faktiskt. Matlådor i plural blev det. No worries. :)

*puss*

Teknik ftw!

(Jo, jag har en ny favvo-sägning... ftw!! Jag är skitstörig och fjårtis och allt det där, men dabbeljotieff mejt!!)

Louisa bloggar om hårddiskar som överlever, och jag känner att jag också måste få skryta om min senaste nära-tekniken-upplevelse.

Trampar in på Claes Ohlsson. Rakt fram till info-disken, ingen idé att försöka dölja min okunnighet. Och vem orkar LETA inne på C.O. ...? Inte jag.

- Tja! En sån där bluetoothgrej så man kan koppla datorn med mobilen. Ish.

Claes-Ohlsson-killen ler ett sånt där leende som han märker att det är ok att han kan unna sig. Han fattar att jag inte fattar, och fattar att jag fattar att jag inte fattar och tycker att det är ok att inte fatta och heller inte bryr mig om att försöka fatta eftersom hans jobb nånstans går ut på att fatta åt mig.

- Du ser pelaren därborta? De vit-blå förpackningarna? En sån är det.

Jag passar på att också fråga om de har plattänger, bara för att ytterligare bekräfta bilden av en stereotyp tjej-tjej som bara är yta och inget tänk. Vilken dag som helst hade jag förmodligen tyckt att det hela varit lite störigt. Men jag orkade inte annat än le just då. Det var ok. För att jag inte har mindre rätt att leva upp till en fördom än någon annan. Jämlikhet i alla läger! U-hu! Egentligen var det ju ingen riktig "situation" heller, det är bara det att så snart jag stiger in på Claes Ohlsson vet jag - det här är på andra sidan. Detta är patriarkatets högborg. Här räknas status i powertool-erfarenhet, serienummer-kunskap och medelålders-vit-man-skills. (Of wich I have plenty... not.)

Kopplade ihop blåtandsmojjerna och fick det att funka, häpnadsväckande nog. Har nu överfört alla foton från min mobilkamera till le CPU. För att förtydliga: Jag överförde alla foton som jag samlat på mig under över ett års tid (så länge jag haft telefonen) och som kloggat upp mitt sms-minne genom att äntligen köpa en blåtandsgrej till min dator som gick på struntiga 149 svenska pengar. Så om jag dumpar pix till precis vilket fånigt blogginlägg som helst, beror det på ett svårartat uppdämt behov av att få använda alla bilder jag ådragit mig. Äntligen. Jag är med kamera. Eller. Jag har ju haft den hela tiden. Men. Det känns som att jag sparat flera tusen på att inte köpa en riktig kamera-kamera.

I övrigt finns det andra tekniska issues som är mer svårhanterliga. Såna som involverar den mänskliga faktorn. Inspelningsutrustning på villovägar. USR+JHK=falskt. Åh, Khemiri, varför kan det aldrig bli vi...?

Jakten på dopamin (och andra signalsubstanser)

Vaknar med ett enormt begär att lyssna på Karin Ström. Bara MÅSTE höra rader som "jag önskar att jag hade samma makt över ditt dopamin" och "älskling - jag ville dig illa". Torterar min polare som sover över med att klicka igång låten besjungen/förbisedd klockan 07:37 på morgonen. Trallar ut i köket och säger till en av mina kollektiv-vänner att "alltså har du ba hööört Karin Ströms platta en saga om en sten? Alltså du bara måste, värsta sköna svenska elektronican... åsså Säkert! med Vi kommer att dö samtidigt. Det är bra skit alltså..."

Igårkväll jagade jag känslan på fel ställen. Men jag fick den ändå, fast inte som jag planerat. Det är bra med vänner. Det är kasst med dåliga dansgolv. Vi gick hem till mig och bakade kladdkaka istället. Inte särskilt djefla rock'n'roll att baka kladdkaka klockan ett på natten, men wtf. Det var bra. Glass och kaffe. Räcker långt. Choklad-socker-chock kan ersätta dopamin iallafall ibland.

Idag ska jag fortsätta vara skitnödigt viktig och springa på litteraturfestival, agera starstruck och stammande försöka få ur mig nåt vettigt i närheten av de stora ordjonglörerna... Littfest ftw!

Sist i världen - som vanligt

The amazing low-tech retard rapporterar:

myspace är knark!!!