mot ny adress

Okej. Jag har flyttat skåpet lite. Nu står det någonstans. Här är adressen dit:

http://vittbakgrundsbrus.blogspot.com/

Läs mig, se mig, älska mig.

identitetskris

Den bloggen vet inte vad den vill vara.

En blogg som inte har en funktion har världen inget behov av.

Jag säger hejdå så länge.

Återkommer när jag benat ut var skåpet ska stå.

Mors.

blondinbella naken!

Jag, baron anton och mördarbruden eva söker en fjärde dude eller dudette som vill bo med oss i det eminenta kollektivet Sputnik på Ålidhem i Umeå. Vi har en femma med stort vardagsrum, rymligt kök och schysst balkong. Krukväxter finns det gott om. Mat delar vi systerligt och broderligt, bland annat genom att megashoppa bulkvaror via grossist. Veganer är vi allihopa, tofu är vår religion. Obey the tofu! OBEEEY! (Obs: Vi tolererar ingen form av illerjakt i vår lägenhet.)

Vi söker dig som är social, trevlig och funkar bra i arbetslag. Du ska kunna gå mycket mycket tyst. Håriga armar är inget krav men en fördel. Du som lyckas se ett sammanhang i den här texten är inte bara välkommen att söka utan förmodligen helt rätt person att bo med oss. Ditt rum blir ledigt från och med sista maj, välkommen hit. Note: tisdagsalkoholister och brukare av illegala substanser undanbedes vänligt men bestämt.

Om oss:
Hippiehataren Baron Anton Edeblom är en utmärkt falafeltillverkare med krispig yta. Inuti är han mjukare än tio jättemjuka gosedjur. Kollektivstatus: second äldste.

Mördarebruden Evas stora passioner är bävrar och fotografering. För övrigt borde hon ha glasögon oftare, eftersom hon ser ball ut i glasögon. Eva pratar fint, för hon är från Piteå. Kollektivstatus: newbie.

Jag är saltarn-arn-arn Elenor som strösslar flingsalt på allt som passerar smaklökarna och är löjligt fascinerad sånt som blinkar i fina färger. Kollektivstatus: äldste. Obeeey!

PS. Vi har en stor tv oxh ett Xbox. Det du.

PS2. Tipsa allt och alla du känner. Särskilt dinosarier.

just give me a white mask

...just give me a white mask baby now!

Masken Dennis Lyxén sjunger om är egentligen svart, men när det kommer till UBC är det vita masker som skapar ha-begär. Inte efter själva maskerna kanske, men klubben. Dansgolvet igår tillhörde de tajtaste i umebeat-historien. Det enda som skar genom spanska salens täta svärta var grön och röd laser. Längst fram stod själva beatkollektivet och tankade ut en fet ljudvägg som sköljde genom den dansande massan. Strobljus avslöjade emellanåt att dansstegen togs helt motståndslöst, som om en svårartad trans fått grepp om varenda en. UBC:s hooligandisco fyller verkligen ett hål i Umeås klubbliv, och de har skapat sig ett namn genom att leverera guld. Klubbens DJ:s, Sokoban, Apa och Phidel, vände skivor iklädda vita masker och vita handskar. UV-lampor lyste upp dem underifrån och på håll syntes endast tre kritvita ansikten sväva i mörkret. Vansinnigt effektfullt. Och naturligtvis vansinnigt pretentiöst. Men när det viktigaste - musiken - levereras helt vattentätt, har de köpt sig stort spelrum att mixtra med andra effekter. En newbie hade aldrig kommit undan med greppet. UBC sprider ett wow omkring sig. De har förtjänat förtroendet att få ta konceptet ett steg längre. Och de får mer än gärna fortsätta brodera ut. Hade det här varit en klubbrecension hade jag delat ut fem av fem möjliga härliga frukter. Nu är det inte det som tur är, så jag låter bli. Det är ju inte som att ryktet behöver sprida sig ytterligare, kidsen har uppenbarligen redan fattat att det är hänga på låset som gäller för att ha en chans att komma in.

radjobrus

Radiovecka i plugget och försmaken av nästa års heltidssysselsättning kittlar i magen. Nu räknas varje sekund bokstavligt talat. Nu är det på riktigt. Målmedvetenheten tilltar i takt med att bandaren lägger sekund till sekund med recordknappen nedtryckt. Jag har redan gjort det här i över två år nu utan att tröttna. Om dryga året säger en officellt verifikation som stavas examen att jag faktiskt kan min skit. Så. Kan jag tänka mig att meka radio resten av mitt liv? Svar: förmodligen lite längre än så. Jippieö.

dig lasarus, dig

Sist in i liggvagnen där jag ska spendera natten till sthlm. En kvinna baxar omständligt runt stegen inne i hytten. En annan ser stilla på. En tredje erbjuder sin hjälp medan en fjärde skrattar nervöst (det visar sig att hon gör det, åt allt, hela tiden). Den femte kvinnan är jag, och min taktik är headphone silence. Väntar genom den lilla teater som artigt utspelar sig i vagnen innan vi fäller fram bäddarna och somnar. Sthlm. Pressbyråkaffe som smakar lika lite som det kostar. Lokalisera klasskamrater som anlänt med flyg. Hänga lite. Dricka lite kaffe. Spenderar hela sjuttiotvå spänn på den svarta drycken redan före fjorton noll noll. Oi va voi. Besöker Granskningsnämnden för radio och tv och intresserar mig för deras arbete. Besöker tidskriften RE:public service och blir förälskad i deras koncept. Besöker TV4 och känner kontrollrumsstressen kittlande stryka mina nerver medhårs. Två timmars bussresa. Örebro. Föreningen grävande journalisters årliga sammankomst Gräv. Begåvade journalister berättar om sina erfarenheter och äventyr, som en festival av föreläsningar. Galakväll med utdelning av guldspadar till årets bästa grävjobb. Jag pin pojntar exakt vad jag ska göra med min karriär och börjar bygga en hemlig strategi för att nå dit. Det är många kvar steg dit, I can tell ya. Men det är ju resan som är målet, har jag hört.

rapport från dagens studieinsats

Förmiddagen stavades samhällskunskap. I praktiken innebar det tidningsredigering.
Eftermiddagen stavades journalistik. I praktiken innebar det tidningsredigering.

På en skala av arbete och belöning ligger redigering typ cirka snett beyond där krabborna dansar hula-hula med paraplydrinkar i nävarna och sjunger raj-raj. Oh, these are the days of miracle and wonder.

[sniglad]

Ha! Your screen is going dooooown. On me. Höll jag på att säga. Men jag är ju en sedlig ung kvinna så jag håller tyst. Eh. Ja.

pjäxa, pjuck eller sko?

Ställer mig frågan "hur köper jag ett par bra snowboardskor?" Inser snabbare än en riktigt snabb mård att jag inte vet och ställer frågan till google. Som tur är finns det dudes och dudettes därute som inte gör annat än skriva av sig sina nördiga erfarenhetsinförskaffade kunskaper. I thank thee allmighty spreaders of nerdskills. Här världen, här står det att läsa. Och jag tänker tro på allt som står där. ALLT!

http://www.freeride.se/forum/thread.php?t=25327&p=4

var uppgift har sin plats

Jonas ramlar in hemma och knycker filten från soffan där jag sitter. Filten tar han med sig ut på balkongen för att inviga dricka-fålle-i-solen-på-balkongen-säsongen. Ack, hur gärna hade jag inte gjort honom sällskap? Ack, hur många armar hade jag inte offrat för att få dela denna slapphetens grundbultade ritual? Ack, hur bekymmersam var inte känslan som tvang mig att återstoden av solskenstimmarna sitta som klistrad framför tangentbordet? Ja, god vänner. Det finns både för- och nackdelar med att sköta sitt dagsverke på hemmaplan. Njutningens distratktioner förpassas till minussidan (det är ju trots allt inte mer än onsdag). Så, vad lär vi då av denna sedelärande dramaturgiskt inkorrekta historia? Jo. Missa inte bussen till skolan med en minuts marginal, ty på hemmaplan är flit inte bara opassande. Det är ett straff.

new times, new haircut

"Alltså, ditt hår blir bara kortare och kortare. Nu är det inte så mycket ett trademark utan mer ett misslyckande"

Jag tackar för ärligheten.

världen är vår

Det är vår. Nu är det vår. Bannemej. I allra lägsta grad, men ändå. De tecken i himlen som säger mig detta är följande:

* jag drabbas av en plötslig lust att köpa saker i grälla färger
* kroppen skriker efter en nätt och kort jacka istället för att vara invirad i en madrass
* lusten att dricka kopiösa mängder alkohol och bete sig neandertalarmässigt på allmän plats tilltar för varje extra solstråle som letar sig in genom fönstret
* behovet av att klippa sig och skaffa ett jobb trummar i takt med förhöjda pulsslag
* men mest av allt vill jag hångla med nån

where the action is

Mitt liv är spännande. Fyllt med action. Så till den milda grad att jag knappt hinner knappra ned alla historiska ögonblick som min existens genomlever. För att effektivisera mitt bloggande och för att stilla nyfikenheten hos er kära läsare som spänt väntar och undrar vad som försiggår i mitt liv ger jag här en kort sammanfattning av de mest betydelsefulla framstegen som utvecklat min existens på sista tiden.

* Boken "På spåret - den roliga frågesportsboken från tv-succén" har inhandlats.
* Jag har ätit tzay för första gången.
* Bästa resultatet i Guitar Hero är 92% i notestreak.
* Jag har bestämt mig för att (kanske) bära ned tältet i förrådet istället för att ha det under sängen.

OMG WTF the action is UNBELIEVABLE!

mjosik we lajk

Världens bästa Emmon släppte ny platta förra året och det gick mig helt förbi. Closet wanderings heter den och låter Emmon-bra. Lyssna på majspejs vetja.

Jenny Wilsons nya platta släpps idag. Jag har skyhöga förväntningar. Och låtsas att det inte gör nåt att jag kommer missa Umeå Open och hennes spelning där i mars...

funktionell textpaus

Jag har massor med andra grejjer att göra men hjärnan intar strejkläge och skriker paus. Så jag tar min tillflykt till bloggen och välter ut tangentbordet över textfältet. Befriande trams tar formen av grafem och jag känner mig härligt kvasikonstruktiv. Det är något grundläggande i mitt väsen som gör att jag hanterar allt (allt!) med hjälp av text. Just nu är jag trött på att sitta och skriva hela tiden, vilket jag löser genom att skriva av mig. Hmm. Säga vad man vill, men om de pseudo-autistiska drag man har också är självläkande finns det ju ingen anledning i världen att ens vilja försöka vara normal. Där har ni det, svart på vitt.

de river

De river det brandskadade Geografigränd 2. Nu har Bostaden fattat beslut. Hejdå grannhuset.

De lägger in en ny matta i vårt kök. Plast med trä-mönster. Hej ny matta.

slow moves

Släpar ut min darling bajk okristligt tidigt på morgonen och gör sträckan ålidhem-västerslätt. Praktik på VK och det är sjukt kul. Enda grejen som är obra är avståndet dit. Eller kanske inte så mycket avståndet som den smått bekymrande bristen på toksmidig framkomlighet. Min retarderade cykelhjärna har inte räknat ut vilken buss som går dit ut vilket obarmhärtigt hänvisar mig till min manuella velociped. Och det går ju bra, för det mesta. Men när det har snöat en hel natt och snöröjningsteamet i stan inte direkt gjort en swat-uttryckning, då är det bara att pulsa sig fram genom drivorna som gäller. Med cykel och allt.

Det har aldrig tagit så lång tid att färdas med cykel till västerslätt som idag. ALDRIG.

flyttstök

Jacob flyttar ut ur kollektivet. Det är lite trist. Hejdå Jacob.

Vi har precis blivit med Anton i kollektivet. Hans grejjer är på väg in i samma takt som Jacobs är på väg ut. Anton är kool, han jonglerar och kan trolleritrix.

Jag monterar ned en bokhylla i mitt rum, som inte är min. Således prylar överallt i rummet.

Kaos i den rumsliga världen. Men det är okej. Min kalender är nedklottrad med anteckningar som skapar en illusion av att livet är organiserat. Det jämnar ut sig.

Klubb D

Klubb Dalstigen + Umeå studentradio = sant. Människor, mayhem, dansgolv. Marty och Ulli offrade en vägg kvällen till ära, allt för konsten. Plus att de är snyggaste värdparet ever, slick!

Svedjer pimpade min överarm med en riktigt ond tatuering - plastic fantastic direkt från leksaksbutiken. Oooo yea.

staten, kapitalet och den okunniga individen

Det verkar som att min relation till CSN inte varit så dålig som jag trott. Det är värre. Visserligen har jag alltid vetat att den kärlek denna myndighet strösslar över mig endast är till låns, och att jag kommer att tvingas svettas mycket och länge för att lösgöra mig från dess bojor. Men till och med det vackra i sagan är svärtat. Iallafall för mig. Ty jag verkar ha missförstått hela systemet, och i två års tid fått för lite pengar OCH dragit på mig mer lån än nödvändigt. Två år! Merde. Imorgon är det jag som använder lunchen till att telefonköa, redo med ett lagom darr på rösten för att söka barmhärtighet hos denna definition av hatkärlek som CSN utgör...