Mitt IKSU-kort är uppsagt, det är capoeira som är den nya källan till träningsvärk i mitt liv. Det känns för mig så mycket rimligare att kämpa på och försöka mörda lite muskler när det märks att det mynnar ut i nåt vettigt. Jag sliter - jag blir bättre på capoeira. Jag lägger tid och energi - jag utvecklas. Typisk värt-situation. Typisk inbyggd motivation. Brasilianarna var bra listiga när de uppfann kappon. Fem toasters.
Som kan uttydas i kommentar till föregående blogginlägg lovade jag att gå hem och blogga efter Folkkök förra söndagen. Det hände, som ni kan märka, INTE. Jag gick istället på capoeiraträning och somnade sedan som en sleten skabbräv som inte fått näring på en månad. Osnyggt och okontrollerat med andra ord.
Iallafall. En av tröttorsakerna förra söndagen stavas Livin lavish. Efter att ha haft lite kanelbulle-förfest (det var kanelbullens dag förra lördagen, en högtid jag njuter av att fira på ett mer ambitiöst sätt än den överreklamerade julen) rullade ensemblen ner till TC och skakade sina mjuka delar. Lavish är typ lika pålitliga som tyngdlagen när det gäller att leverera, så både skor och kondition fick sig en omgång. We lajk.
Kommande lördag är det UBC som gäller. Jag som aldrig annars hänger på rockhaket Scharinska (rock = inte min påse chips) kommer att hänga på porten från öppningsdags för att inte missa några sköna beats (UBC = krispiga lantchips med rätt mängd salt... mm...).
I övrigt har veckan bestått av att jag försovit mig och missat skjuts, sett teater, druckit öl, bläddrat i lagbok, rufsat i fint blont hår, hängt på skatteverket och kokat bönor.
Det kostar 1500 pengar bara att skicka in en ansökan om att byta efternamn. Det bara för att de alls ska läsa pappret. Sen finns ingen garanti att namnbytet godkänns. Vilken bromskloss! Jag avvaktar, angående fattig student...
*sovmorgon (egentligen renodlat skolk ang ointresse)
*lyssna på Bengt Strömbro som gästföreläste om Mammas Nya Kille och spelade upp ljudklipp därifrån
*lära mig meka med vitbalans i bilder i photoshop
*promenera runt med en nystickad penisvärmare på mig, fylld med en whiteboardmarker angående att det är lite kukbrist i mina nedre regioner
...en helt vanlig dag i skolan helt enkelt.
Hör intervju med Kransky Sisters i Estrad 1 oktMarty myntar begreppet Veckans slickis och jag säger "It's on!".
Kommer helt apropå att tänka på en av mina absoluta favoritslickisar alla kategorier: Hey Willpower. Popnördarna med kollenkollen suckar över att det här är sååå 2007, but me no give shit. För det här är mannen som stöpte om den söndertjatade triviala frasen "oh baby" till något helt nytt och fräscht, och bara det är nog för att hamna på min slicklista. Sen råkar han dessutom vara ordboksdefinitionen av sex appeal. Oh baby, he so lickable!
Som den arbetsnarkoman jag är har jag under veckan som passerat pendlat mellan hysterisk eufori (älska älska älska att trippa på stressförlösta endorfiner) och passiv apati (avsky avsky avsky baksmällan när stresstempot passerar hastighetsbegränsningarna). Samma beteende (göra göra göra) slår ut i fullkomligt olika resultat. Antingen nöjd stolthet eller trött meningslöshet.
Det suger att jag fortfarande inte lärt mig förutse hur jag kommer må när dagen är slut. Eller snarare. Det suger att jag fortfarande inte bryr mig ett levandes dugg om att ens försöka förutse. Som en vis gul man i en populär tecknad tv-serie skulle ha sagt: DOH! Jag får skylla mig själv när jag vill vill vill plocka russin från alla kakor.
Ikväll ska jag trotsa förkylningssymptomen och rocka loss på klassfest och fira the birth of ROLPH. Sedan Pridefest på Norrlandsoperan, och då tänker jag vara korkad, tom och glad och kravlöst stolt stolt stolt. Hörde jag skål?
Rapport från redaktionsövning nummer 1 på journalistlinjen:
Jag och Theo får chansen att leka nazi-formgivare och lägger alldeles för mycket energi på layouten. Oväntat? Nä.
R.O.L.P.H. ser i nuläget mer ut som ett åttiotalsinspirerat motormagasin än en ordinär dagstidning - jag gör mig beredd att slåss för att få behålla den känslan i layouten. Delvis för att slippa göra om det jobb vi gjort, delvis för att det är roligare med turkos, orange och lila än med svart och grått. Slaget sker imorgon.
På fredag trycker vi issue # 1 av "Renodlat Oberoende Lekmän Prognostiserar Herraväldet", kortat till R.O.L.P.H. Watch out. Det kommer bli kicking.
Det känns som att det ändras med dagarna. Vad mitt liv består av. Som en tegelvägg där stora sjok plötsligt plockas ur och ersätts med nya stenar, som jag hoppas ska passa bättre in, inte skava så mycket. Det blir märkligt tydligt vad som spelar roll, vilka klossar som bara måste finnas där att luta mig mot. Och vad jag har råd att låta luckras upp. Sista tiden har ombytligheten duggat tätt, nyriktningar har dirigerats om igen och igen. Men nu tror jag att jag är landad. Och att jag blir kvar i Umeå i minst två år till, trots tidigare flyktplaner. Vänner, en fest och slumpmässig information har fått kompassnålen att peka mot nya äventyr. Ett telefonsamtal och framtiden bytte färg. Jag ger mig själv en klapp på axeln och önskar mig lycka till.
Det händer kanske inte jättemycket på bloggen. Det händer desto mer i radjovärlden. Nästa vecka kickar det, då är stationen up n running igen. Det är förstås Umeå studentradio 102,3 som smeker dina öron medhårs. Glöm aldrig det.
