sju sorters apa

Vampyret förkroppsligad. Helkroppskondom i svart är grejen.

andas

En lucka i tiden bildas. Ett snabbt beslut senare sitter kärleken på en buss med destination Umeå. Mitt leende är större än vad som syns utanpå. Jag vaknar och har någon att rufsa i håret. Kyss i nacken. En varm hand i min. Men min värld vill inte stilla sig som jag vill, en radiostudio ska flyttas med kort varsel. Riva. Rigga. Stressen gör mig mindre när dagen börjat med en kyss på halsen. Får mig att orka lite mer, gör mitt tålamod snudd på oändligt. Ute ligger frosten som en krispigt hinna på asfalten, jag har fortfarande inte ordnat någon bromsvajer till min cykel och rör mig framåt balanserande på gränsen. Livin on the edge. Och jag är inte det minsta orolig. Det som flyter och faller landar som det gör. Det är bara att ta ett djupt andetag och hoppas på det bästa. Vad skulle adrenalin annars vara bra för om en visste på förhand att det ordnar sig? Det som räknas är att inte tappa viljan, inte sluta hoppas. Jag vill allt, hela tiden. Årna sej.

Imorgon är det Klubb Dalstigen hos min wife to be. Det blir kalas, jag tänker slicka på hennes nya dörr. Det finns alltid något att fira.

grejer

http://www.storyofstuff.com/

Annie Leonard är min nya idol. Se, lär och sprid. Jag lovar att det är värt det att kika klart alla tjugo minuterna. Ba gört!

elli testar: mate

Efter att ha hört om hur de som testar mate första gången brukar gnälla på att det är beskt och äckligt har jag redan i förväg bestämt mig för att tycka om det. Det är ballt att gilla det som är svårt. Jag gillar att vara svår. Och ball.

Det smakar tobak, lapsang sou chong och skog på samma gång. Det är inte helt obekanta smaker, de brukar bara inte uppträda tillsammans. Iallafall inte i min mun. Och inte med den intensiva smaken. Skogskoncentratet funkar effektivare än tio koppar kaffe, hjärnan liksom boostar igång. (Hjärnan är inte van vid mate på samma sätt som vid kaffe.)

Iallafall. Testpanelens (mitt) samlade utlåtande lyder: mate får fem av fem toasters.

jag har blod

Allt jag har kvar finns under finskjortan min. Och på små papperstussar i soporna. Blod är tjockare än vatten, och tur är väl det, det hade runnit rysligt fort annars. Igår ursäktade jag mitt blodkladdande med att jag är väääldigt inne på vampyrer (och särskilt taggad på en vampyrrulle som snart har premiär!) men sanningen är att mina näsväggar börjar rasa som kulisser i en kass B-rulle på tema splatter. Orsak: Det här med att snyta sig har flera negativa aspekter kring sig. Fem gånger näsblod på bara en dag. Det ni. Stod ut med eländet gjorde jag tack vara att min blivande fru försåg mig med sju sorters (vegan)apa, två sorters kaka och hett grönt chai med ingefära. Håll tassarna borta. Damen är MIN!

Umeås nya officiella devis

Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig...

rss

Det är ju inte helt oproblematiskt, det faktum att jag läser nästan allt bloggmaterial genom min rss-läsare. På plussidan finns att jag ögonaböj ser och läser nya blogginlägg. Jag behöver inte ödsla precious precious tid på att slösurfa genom registret av kalassköna bloggar. Minussidan är att jag inte ser hur layouten på bloggen ser ut, texten allena ramlar in i rss-läsaren. Sköna färger och layoutmässiga grejer sorteras bort. Det är ju dock inget jätteproblem, jag vet hur de flesta bloggar ser ut. Tror jag iallafall. För jag litar ju typ på att de ser ut som de gjorde när jag sist kollade. Idag till exempel, upptäckte jag att Malegría-bloggen har fått värsta snygga headern. Jaha. Undrar just hur länge det sett ut så. Ja. Jo. Det var ju trevligt. Men här har jag gått och trott att den sett ut precis som vanligt, när det i själva verket är en så mycket hetare version ute i sajberspejs. Det är så en vill gnissla tänder.
En annan ännu tristare grej med rss är att jag inte kan kommentera via programmet. Så vill jag skriva nåt måste jag ju liksom ööööppna en webbläsare och manuellt surfa till bloggsidan och skriva min kommentar... Och nånstans där på vägen brukar det här spontana hej-skrivandet tappa i inspiration och kraft, och så blir det inte. Så. Det här går ut till alla er som vet/tror att jag gluttar på era bloggar ibland: FÖRLÅT att jag inte kommenterar oftare på era bloggar! Men det är teknikens fel, inte mitt!

spending time with morgan

Jag har blivit tipsad om att sänka en pava rödtjut och sätta mig i bastun, däcka ut och lida förkylningen ur kroppen för att sedan vara kry inom två dagar.
Jag har ratat det tipset.

Whiskeyn är slut, så jag häller Kapten i théet. Inte så hippt kanske. Men det kanske hjälper. Plus att det är en ursäkt att få sippa sprit en vanlig torsdag utan att känna sig som ensam-hemma-alkoholist.

Jag gör linssoppa men den saknar en smak, och jag vet inte vilken. Eller så är det bara mitt smaksinne som saknar funktion. Inte lätt att veta alltid.

koffein

Det svarta giftet. Det har mig i sina klor. Om jag inte får kaffe, finns det risk att min hjärna gör uppror mot mig. Att inte få kaffe är som att vara instängd bakom en dimma. Världen blir lite mindre verklig. Lite mindre relevant. Vad som händer är inte så viktigt längre. Jag är ju ändå inte jag. För jag har inte fått i mig något kaffe. I de undantagstillstånden är det svårt att resonera med sig själv. Säga: men du damen, klockan är faktiskt kvart i åtta på kvällen och du VET att du inte kommer kunna sova om du silar koffein nu. Det är svårt. För hjärnan vägrar ta omvägen förbi dimman, medvetandet är låst bakom ett raster av koffeinbrist. Det enda som existerar i de lägena är svart, svart, svart kaffe.

Klockan närmar sig nu tio i åtta.
Jag ska vara på ett möte.
Det är ju typ värt det att vara klar i huvudet för, visst?

Nu köper jag en kaffe innan jag går. Amen!

snörvel

Jonkebonk frågar "försynt" hur mycket toalettpapper jag egentligen använder - han hade bytt rulle senast igår och nu var den slut igen. Jaaa. Men förkylda människor behöver snyta sig. Snyt kräver papper. Med hjälp av verktygen Samband och Logik kan vi uppnå Heureka.

Jag krasslar mig i kökssoffan och säger att jag inte alls ska med ut. Men ting och saker kan ju te sig liiite för roliga och vips sitter jag på en buss på väg ned mot sitti. Scharinska villan och UBC. Klokdelen av hjärnan läxar upp mig och säger ajsing bajsing, varningslarmet är påslaget med ett ljudande red alert. Do aj käär? Hell no. Jag springer in i spanska salen och rockar loss på den vanliga växeln. Mellanlägen är inte min grej, och definitivt inte när den ena kalaslåten efter den andra dukas upp, när nästa remix är koolare än den förra och när ljudväggen är en väv av referenser som triggar igång blodomloppet. Jag har iallafall vett att dra i hyfsad tid, hem och leta sömn under täcket. Mitt enda ta-hand-om-mig-poäng so far. Men det finns!

Uscha. Nu ligger kroppsfunktionen "andas" på ett obehagligt medvetet plan, automatiken hindras av inte helt framkomliga luftvägar. Därborta i Sofiehemsskolans gymnastikhall tränar de koola barnen capoeira. Jag är hemma och dricker hett honungsvatten (ja, jag är en dååålig vegan) och slaggar på köksmattan. Det har en ju hört ska lösa de flesta problem.

baaaaaap

Den här dagen började dåligt, fortsatte jobbigt och slutade übersoft.
Mer rufsa i hår och myschilla i soffa - räddar upp vilket crap-dygn som helst. Alla ska få!

utvecklingsträna

Mitt IKSU-kort är uppsagt, det är capoeira som är den nya källan till träningsvärk i mitt liv. Det känns för mig så mycket rimligare att kämpa på och försöka mörda lite muskler när det märks att det mynnar ut i nåt vettigt. Jag sliter - jag blir bättre på capoeira. Jag lägger tid och energi - jag utvecklas. Typisk värt-situation. Typisk inbyggd motivation. Brasilianarna var bra listiga när de uppfann kappon. Fem toasters.

till mina fans: en lägesrapport

Som kan uttydas i kommentar till föregående blogginlägg lovade jag att gå hem och blogga efter Folkkök förra söndagen. Det hände, som ni kan märka, INTE. Jag gick istället på capoeiraträning och somnade sedan som en sleten skabbräv som inte fått näring på en månad. Osnyggt och okontrollerat med andra ord.

Iallafall. En av tröttorsakerna förra söndagen stavas Livin lavish. Efter att ha haft lite kanelbulle-förfest (det var kanelbullens dag förra lördagen, en högtid jag njuter av att fira på ett mer ambitiöst sätt än den överreklamerade julen) rullade ensemblen ner till TC och skakade sina mjuka delar. Lavish är typ lika pålitliga som tyngdlagen när det gäller att leverera, så både skor och kondition fick sig en omgång. We lajk.

Kommande lördag är det UBC som gäller. Jag som aldrig annars hänger på rockhaket Scharinska (rock = inte min påse chips) kommer att hänga på porten från öppningsdags för att inte missa några sköna beats (UBC = krispiga lantchips med rätt mängd salt... mm...).

I övrigt har veckan bestått av att jag försovit mig och missat skjuts, sett teater, druckit öl, bläddrat i lagbok, rufsat i fint blont hår, hängt på skatteverket och kokat bönor.

det är bara de med pengar som får heta koola grejer

Det kostar 1500 pengar bara att skicka in en ansökan om att byta efternamn. Det bara för att de alls ska läsa pappret. Sen finns ingen garanti att namnbytet godkänns. Vilken bromskloss! Jag avvaktar, angående fattig student...

en vanlig dag i skolan

*sovmorgon (egentligen renodlat skolk ang ointresse)
*lyssna på Bengt Strömbro som gästföreläste om Mammas Nya Kille och spelade upp ljudklipp därifrån
*lära mig meka med vitbalans i bilder i photoshop
*promenera runt med en nystickad penisvärmare på mig, fylld med en whiteboardmarker angående att det är lite kukbrist i mina nedre regioner

...en helt vanlig dag i skolan helt enkelt.