svart och vitt

Efter en vit vecka kommer en svart. Jag dricker kaffe igen, och efter en vecka utan giftet är suget väldigt anonymnt. Men rackarns lösgrus vad det sved första tre dagarna. Tydliga beroendesymptom när man lägger om sin dagsstrategi för att kunna skaffa en kopp kaffe pronto, och när sömnrytmen är uppfuckad deluxe. Känner mig som en nykter koffeinist. Jag är en fågel nu.

Ute faller snö, Nydala är vitt. Jag framhärdar i att traska genom vintern istället för att cykla.
[Minnesnotering: märk cykeln med namn och lägenhet innan måndag, annars rensar hyrsevärlden bort min darling]
[Minnesnotering 2: fråga hyresvärlden om jag får fota alla bortrensade cyklar som ingen vill kännas vid]

Skola och radio äter precis all tid. Läser i highspeedtempo och sitter i radiostudion ofta och länge. Jag måste nog dit en sväng idag också. Glömde kirra en grej... Jaja. Igår tog jag en sväng förbi posten och plockade upp paket. Ett var min nya bästa vuxenleksak. En digital inspelningsmoj som spelar in i .vaw eller .mp3-format. Aldrig mer realtime-överföring till datorn och gycklande med nivåjustering. Plus att jag vet att SR P2 använder sånna, och det är ju ett gott tecken. Väntade på en intervju i sällskap med en P2-lirare på jazzfestivalen, och stirrade sönder hans inspelningsgrej medan vi pratade om annat. Känns som att jag stal en yrkeshemlighet. Känns som att han säkert skrivit ned modellnumret om jag frågat.

Upptäcker att det är advent i helgen. Sepåtusan. Det firar vi med glöggshots.

tidens tecken #2

Då: "Jag ska spela in ett blandband till dig"

Nu: "Jag ska tanka över en schysst spellista till dig"


Peter Englund är inne på samma spår, men använder fler ord.

kärleksförklaring: VOXPOP och Teardrop

Det i särklass snyggaste skivomslaget ever står Massive Attack för. Mezzanine från 1998 talar mitt bildspråk, jag gillar. En av de absolut bästa låtarna någonsin kommer också från den plattan. Teardrop. Jag brukade titta på svt's Voxpop, och 1998 var Henrik Olsson-eran (ljupa pannveck, dockan-ken-solbränna, stjärnögon och gosslockigt hår) alltså pre-Josefin Sundström klev in i programledarrollen som en sockersöt docka och gav hela svenska folket svåra diabetessymptom. (I den bästa av världar hade ursprungsprogramledaren Magnus Karlsson hängt kvar. Snedlugg, markerade kindben, snäva kavajer och kommentaren "moooget". Åh. Jag dånar.) Iallafall.

Voxpop was the shit för oss som ville bli indiekids när vi blev stora men bara hade ettantvåanfyran i vår tv. (Vi gick ibland till stadsbibblan på fredagarna och satt i tv-rummet där och zappade in exoootiska MTV...) Och det var i Voxpop jag introducerades till den fantastiskt vackra videon till Teardrop. Jag minns fortfarande i vilka rum jag suttit och tittat på den. Jag minns med vilka. Och jag minns vad vi pratat om. Jag minns hur jag lyft upp Mezzanine-albumet i olika skivbutiker och ställt ned det igen. (Nittioåtta fanns det alltså fler butiker än Åhléns som krängde fysiska plattor, kan ni tänka er så fantastiskt!) Jag minns dofter och färger och slitna skivkonvolut. Platser som utveckling av stadskärna och storslagna nybyggen har raderat från kartan.

Liraren som påminner mig om allt det här just idag är José González. Han är lite av en idol han med, fast snarare för att han verkar gilla samma saker som jag och finns i såna sammanhang som jag tycker är koola, än att jag är helt drabbad av hans musik. (Missförstå mig rätt, jag tokdiggar hans musik, och han betyder också minnen, dofter, resor, lajvspelningar och människor, men på ett annat sätt.) Iallafall. Om jag lyckas med att inte associationssvamla alltför hårt, kanske jag kommer dit jag tänkte från början.

Teardrop. Nu i en fantastiskt fin avskalad version med nämnde nylonsträngsgitarrist. Love, love is a verb, love is a doing word. Feathers on my breath. Nittioåtta och tjugohundrasju byggs samman. Ajlajk.

tidens tecken #1

Då: "Välkommen i klubben!" eller "Ska vi bilda klubb?"

Nu: "Ska vi bilda en grupp på facebook?"

ensammans - tillsammans fast var för sig

Nästa helg är det Ladyfest. För första gången här i Umeå. Känns roligt att konceptet hittat hit. Tror att the Koo-koo's kommer vara roliga att se, sådär som de brukar. Och Frida Selander med. Förstås. Sunshine Rabbits verkar också koola, en av medlemmarna är ingen mindre än min nya favvo-dam Lotta Wenglén. Kan bara bli grejt. Måste ses. En annan grej som inte får missas är poesiperformance med mig, Emma, Karja och Lena. Ensammans - tillsammans fast var för sig. Yra av alla möjligheter som öppnar sig när man får ett givet tidsspann och kan sätta alla yttre ramar själva, har vi lekt lite med de gränser man förväntas hålla sig inom när man ska "läsa poesi". Jag har stressat mig nästan trasig på sista, men trots att jag har mycket att bråka min hjärna med känns det här projektet som en av de bättre saker jag engagerat mig i på länge. Lite som att komma hem. Hitta tillbaka till något som är viktigt på riktigt. Språk, ord, poesi. Som gamla vänner som alltid väntar på en. Ett språk jag trodde jag förlorat i min fåfänga strävan att försöka leva upp till nåt slags orimlig omvärldsförväntan har börjat bubbla i magen igen, och jag använder formuleringar för att återta ett någotsånär stabilt fotfäste.

slow slow, quick quick

Tar cykeln trots löftet till mig själv om egentid, mintid, tid med långsam rörelse och hörlurar, och att slippa plåga mina knakande bristningsgräns-växlar att driva mig genom snömodden. Men det tar fyrtio minuter att gå och tio att cykla, så jag går emot mina nya principer redan efter två dagar. Men jag hinner fram i tid.

Seglar omkring längs Storgatan och letar efter rätt hus. Jag hittar, och jag är först fram av mitt sällskap. I trupp går vi sedan in klädda som Björnligan. Trerätters, maskerad och styrdans, det är inte varje dag. Trevligt värre!

Trots skavsåriga fötter jagar vi vidare till Dåliga gatan på norrlandsoperan. Jag hinner precis landa innan Foundations med Kate Nash börjar snurra. Den låt jag nynnat mest under dan tajmar in perfekt och kvällen känns löjligt fullbordad. Plöjer upp mot dansgolvet och skakar nöjd som en liten hamster. Hamsterdans blir kanindans blir Nike-svooschen-dans... Ingen hejdar oss. Länge sedan (med mina mått iallafall...) jag skakade loss riktigt rejält på ett dansgolv, jag mår bra av att få utlopp. Dåliga gatan är ett säkert kort när det gäller den varan. Ajlajk.

örongodis

Mer bike parade! Vilken parad är värd namnet utan ett soundtrack? J skickade en låt om cyklar, och sällar sig således till de kontributörer som visar att till denna min lilla hobby kan anta folkrörelse-potential...

Kimya Dawson - My Bike

Go fetch!

För att närma mig folkrörelsen än mer, har jag placerat min blogg i Umeå på bloggkartan.se

kids n' dreamers på popup

Moneybrother avslutar kalaset

Jag snubblar in med oknutna skosnören under första låten och letar mig fram till vännerna. Längst fram till höger. Det är regeln. Annika Norlin är Säkert! och har på sig svart svart klänning med särskilda veck. Spelar gitarr och sjunger med fina djupa jämtlandsrösten som jag spelat löjligt många varv i skivspelaren. Jag kan orden för bra och de träffar där de ska. Idun är en stor och ogästvänlig lokal med aula-vibbar, men vänder man sig inte om slipper man se det oregelbundna mönstret av åskådare sittande i stolarna. Annika bjuder på närvaro men får ingenting gratis när det gäller publikrespons. Vi svänger och svajjar långt fram. Några blonda tjejer bredvid oss skriker Annika jag älskar dig mellan låtarna. Mina skosnören förblir oknutna under hela spelningen, beslutet att vända ned blicken så länge är för långt borta.

Förbi den overkliga kön in till Studion tar vi oss sedan till slut, och hinner se några låtar med Florence Valentin. Det är pokerkväll på vårbygård, och en vän till mig känner först inte igen mig när jag försöker ge honom en kram. Blåssektionerna får mig att smälta och dansa, och allt ni bygger upp ska vi riva ned. Bandet vill säga några saker, och påminner oss om att det alltid är vi själva som väljer i slutändan. Jag väljer att inte följa med den stora massan tillbaka till Idun.

Stora Sahara Hotnights-dissen blir köpa öl och se Two White Horses istället. Bra val. Schysst band, skruvat koncept. Fet psykvarning på att tala om sig själva som två vita hästar, och tacka för applåder "å alla hästars vägnar". Högstadienostalgi när de gör en cover på Tout les garcons et les filles de mon age, och vi som var med tjugohundratre när det begav sig sjunger med lite lätt i texten och minns bakåt.

Jonas Game sen, som vissa av sällskapets lirare envisas med att uttala [gaa-mä] istället för engelskans [gejm] är nästa man till spelning. Han påminner om en liten farbror som rockar som faen. Men det är en härlig mix av rörelsemönster. Ena stunden gungar han lite lätt ur takt som vore han innesluten i sin egen bubbla av extas, i nästa får han ett utbrott och avreagerar sig med att svänga mickstativ eller hoppa ut i publiken. Allt betraktat i en märkligt dunkel ljussättning, soft rött och blått ljus avslöjar inga ansikten. Game lever upp till albumtiteln ADHD genom att springa intervaller från scenen, över kravallstaketet och ut i publiken. Det är en grym spelning. Men kort.

Moneybrother har inte hunnit gå på i Idun ens när Jonas Game spelat klart i Studion. Jag som inte var taggad för fem öre på att se brorsan spela, uppskattar mer än jag trodde. Bandet är tajtare än underdimensionerade cykelbyxor och låtarna lever upp när de spelas live. Anders Wendin påminner mer om Springsteen än någonsin, och jag tänker att förlagan också skulle burit cheap mondays om han brejkat idag. Det blir pokerkväll i vårbygård med brorsan också, de lägger in lite av Florence Valentinlåten som en karamell mitt i extranumret Reconsider me. Jag blir påmind om att det var den första låt jag hörde med honom, att jag hade den inspelad på kassett från p3 och nötte det bandet duktigt. Jag väntade och väntade på att ett album skulle komma, att han skulle få ett erkännande och slå. Då hade jag offrat mycket för att få se liraren live. Jag dedikerar också denna upplevelse till tjugohundratre års upplaga av mig själv.

cykel(vall)grav

Mackan trixar fram bildbevis på cykelvallgraven han berättade om.
Jag myser storskaligt.

inlägg dedikerat till intresseklubben

1. När gick du upp idag?

08:40

2. Diamanter eller pärlor?

Jag väljer samma som Marilyn Monroe.

3. Senaste filmen du såg på bio?

En halvtimma av La Vie en Rose på visning för studenter på universitetet. Jag fick dåligt samvete av att sitta helt improduktiv mitt på blanka dan och gjorde något mätbart nyttigt istället.

4. Favorit-TV- program?

Six feet under

5. Vad åt du till frukost?

Ekologisk naturell yoghurt med russin, fiberhavregryn och valnötter

6. Vad är ditt andranamn?

Kristina Therese

7. Din favoritmat?

Choklad. Choklad är också mat. Jo, faktiskt!

8. Vilken mat gillar du inte?

Mat med djur som ingredienser.

9. Favoritchips?

Lantchips med gräddfil- och löksmak

10. Vilken är din favorit-CD för tillfället?

Wildbirds & Peacedrums - Heartcore

11. Vilken bil kör du?
Jag har faktiskt tagit ett steg närmare fordonsvärlden. Jag har busskort nu...

12. Favoritmacka?
Rostat hembakt med gul paprika

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med?

Självtillräcklighet

14. Vilka är dina favoritkläder?

Benvärmare

15. Om du fick åka vart du ville på semester?

Island

16. Favoritklädmärke?

Klädinköp sker sällan och väldigt random. Min plånbok brukar lystra till ord som "rea" eller "second hand".

17. Var vill du dra dig tillbaka?

Jag hoppas att jag hittar en sån plats innan det blir dags att lämna in.

18. Favorittid på dagen?

22:37

19. Var är du född?

Örnsköldsvik

20. Vilken är din favoritsport att se på?

Det enda jag kan tänka mig att titta på i sportväg, är herrarnas fria program i konståkning. För att åkaren Plushenko ÄR konståkning in persona.

21. Coca Cola eller Pepsi?

Läsk är läskigt.

22. Fotboll eller ishockey?

Jag drar samma båda över samma kam. It's a no-no.

23. Är du en morgonmänniska eller nattuggla?

Lite av båda. Alltså; nattmänniska.

24. Pedikyr eller manikyr?

Om jag hade tid, båda. Lyx som gillas.

25. Vad ville du bli när du var liten?

Författare, journalist, eller skådespelerska.

26. Bästa barndomsminnet?

Känslan av att vara uttråkad. När försvann den fantastiska smärtan från den känslan? När blev tristess lagomgrått istället för själadödande men-jag-måååste-hitta-på-nåt-att-göra-dramatiskt?

27. Varit i Afrika ?

Haha! Jag läste Arvika...! Men nej, inte afrika.

28. Nånsin rullat in någon i toapapper?

Tjaaa, det har ju hänt...

29. Varit med om en bilolycka?

Två. Ytte. Pytte. Det blev typ lite krossat glas av lyktorna. Inte värre än så.

30. Favoritdag i veckan?

Onsdag. Då är det radiosändning!

31. Favoritrestaurant?

Rost

32. Favoritblommor?

De som står i vardagsrummet som jag slipper vattna.

33. Favorit-snabbmatsrestaurant

Baloogrillen, en riktig ÅC-klassiker.

34. Äger du en cykel?

Att äga cykel i Umeå är en naturlag nästan lika stark som gravitationslagen. Jag faller, jag äger.

35. Vem fick du senaste mailet från?

Mackan. Med bilder på vallgravscyklar. Strax på en cykelorienterad blogg nära dig...

36. I vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?

Som csn-finansierad student är det inte riktigt läge att samla ännu mer skulder. Ok?

37. Läggdags?

Mmm, det har jag också funderat på. Liksom. Varför då?

38. Senaste personen du delade en middag med?

Åsa

39. Vad lyssnar du till just nu?

Umeå Studentradio 102,3 som nattsänder om torsdagarna. För kontinuerlig uppdatering av mina popvanor, se last.fm-skrobblaren i vänsterspalten.

40. Favoritfärg?

Olivgrönt

41. Hur många tatueringar har du?
Inga för tillfället. Men det varierar. Henna is the shit för oss ambivalenta.